Ordspråk producerar, redigerar och språkgranskar texter, trycksaker, böcker och webbplatser samt tar gärna uppdrag som redaktör och projektledare.

Som att vara statist i en B-film

IMG_5744

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart övergår vinterns, vårens och försommarens arbete i mer ledig sommartillvaro. Det ger mig tillfälle att se tillbaka och försöka sammanfatta. Jag funderar över hur halvåret varit och inser att jag på ett plan kan sammanfatta det hela som ett B-halvår; som att jag varit statist i en B-film.

Med B tänker du kanske att mitt halvår varit dåligt. B som i dåligt, jämfört med A som är bra. Men det är inte helt sant; det är snarare så att jag haft en del utmaningar, rent privat, som allihop visar sig har börjat på bokstaven B.

Till att börja med dog min fina pappa i början av året. Så hans begravning blev utmaning nummer ett. Även om det framför allt var min fantastiske bror som arrangerade det mesta av denna begravning, så var det en utmaning i sig att mista en nära familjemedlem.

I mitten av mars var det dags på nytt. Då var jag med om en mindre cykelolycka, där jag kom i närkontakt med en bogserlina. B igen. Den snärtade till mitt smalben och sedan dess har jag varit färggrann, svullen och bråkat med svårläkta sår. Tre månader senare är mitt smalben långt ifrån sitt vackraste jag. En lång seg historia detta, där jag i efterhand mest ångrar att jag inte tog bilnumret på den man som körde den bogserande bilen och som struntade i att stanna och släppa fram mig som han skulle. Det är lätt att vara efterklok.

Slutligen, för en dryg månad sedan, skar jag ned en väldigt stor benjaminfikus. B på nytt.  Jag stod ute i solen när jag gjorde det (vilket skulle visa sig vara extra dumt) iförd shorts och linne. Ganska mycket vit växtsaft rann ut över mina armar och ben, vilket efter något dygn visade sig i form av en allergisk reaktion som spred sig över i stort sett hela kroppen.

Reaktionen förvärrades av att jag varit ute i solen. Rodnad, svullnad, utslag och klåda blev följden. Efter att jag kliat mig halvt sönder och samman gick jag till sist till en läkare, som skrev ut cortisontabletter. Det skulle dock visa sig att detta inte räckte för att driva ut B-giftet ur min kropp. Ytterligare en cortisonkur senare verkar det som att kliandet nu, äntligen, är över.

Lärdom: ha handskar, långärmat och långa byxor när du tampas med växtriket. Och se upp för bilister som bogserar, de är inte alltid pålitliga. Höger smalben börjar återgå till sitt ursprung, men blir nog aldrig mer riktigt sig likt.

Självklart har jag även jobbat detta halvår. Bland de roligare uppdragen finns även i vår LKF:s kundtidning, 72 kvadrat. Till det här vårnumret fick jag bege mig ut i naturen och skriva om en rad smultronställen. Kul!

Åt Malmö högskola har jag gjort en del forskarintervjuer. Och åt Mötesplats Social Innovation har jag bland annat skrivit om hur Malmö stad arbetar med kunskapscirklar inom äldreomsorgen.

Jag och min kontorskollega Fridha Henderson fortsätter också löpande att producera ett nyhetsbrev till alla anställda i Alvesta kommun. En och annan bagare och konditor har jag också skrivit om, på uppdrag åt KåKå.

Återstår att se vilken bokstav som bäst kommer att beskriva höstens utmaningar och vardagsbestyr. Medan jag funderar över det ska jag dels flytta (privat), dels vara lite ledig och hämta andan. På det inslagna B-spåret så hoppas jag att sommaren kommer att ge utrymme för bland annat bad och bokläsning. Och att jag inte behöver vara med i fler B-filmer.

Maj – skön eller förrädisk?

IMG_5700

 

 

 

 

 

 

 

 

I maj varje år blir många människor och arbetsplatser som galna. Nästan förryckta. Plötsligt ska allt liksom hända, uträttas och ske på en gång. Det som inte blir gjort nu riskerar att bli liggande till efter semestern. Hemska tanke.

Parallellt med denna jobbhets löper naturen amok och är vackrare än någonsin annars. I år har våren dessutom känts smärtsamt vacker. Först var det ganska kallt och blomningen lät vänta på sig. Så blev det plötsligt väldigt varmt och allt exploderade samtidigt.

Men istället för att njuta av allt detta obeskrivligt vackra (och jag tror att det är lite extra vackert i Skåne), så rusar de flesta av oss på i olika ekorrhjul. På väg framåt i en faslig fart, på väg mot deadlines, möten, rapporter som ska avslutas och texter som ska skrivas. För att inte tala om alla former av avslutningar, utflykter, examenshögtider och liknande tillställningar.

Vissa dagar vill jag dra i nödbromsen och bara skrika SLUTA SPRING! Stanna upp! Titta, strosa, dofta, njut. Nu! Andra dagar rusar jag likadant själv och försöker njuta så gott det går på cykelturen till och från jobbet.

En plats som jag gärna återvänder till är Beijers park i Kirseberg (Malmö). Har jag inte varit ute så mycket under dagen tar jag gärna en kvällspromenad hit, för att njuta under bokträden, bland rhododendron (upptäckte först igår att dessa skönheter fanns i denna park. Hur har jag kunnat missa det?) samt andra kvällsflanörer och joggare. Får jag lite sådan här påfyllnad så klarar jag mig lite till. Och så tänker jag att nästa år, nästa år. Då ska jag ta det lugnare i maj.

Allt börjar om

Allt börjar om. Malmö kanal.

Februariljus över Malmö.

Ibland frågar jag mig hur vi nordbor egentligen står ut. Hur överlever människor på våra breddgrader från november till februari? Och hur ser vi därefter till att livet börjar om?

Ett sätt är ju såklart att fly mörkret och resa till ljusare och varmare breddgrader, vilket många gör. Personligen känner jag ovanligt många som gjorde just detta det gångna årsskiftet. Eller som gör det nu i början av året. Högst begripligt.

Men för de allra flesta, inklusive mig själv, handlar det om att ”huka” eller härda ut på bästa vis. Hitta strategier för att göra vardagen dräglig och till med lite kul nu och då. På något vis så går det. På något vi så vänjer man sig. Man klarar det. Det får gå.

Och så plötsligt kommer ljuset smygande tillbaka. Eftermiddagarna blir lite, lite längre. Det är fortfarande ljust när jag cyklar eller går hem genom Malmö. Till sist märks skillnad även på morgnarna. I bästa fall så får vi allt mer solljus och det dåliga vädret varvas med allt fler helt ok dagar med sol, blå himmel och inte allt för mycket skånsk vind och diagonalt eller horisontellt regn.

Det är då man inser att man överlevt ännu en vinter. Och man ställer sig frågan: hur klarar vi det? Jag som annars sällan är sjuk har i början av året haft två långa och sega förkylningar. Och mitt i detta även tagit farväl av min älskade pappa. Allt ställs på sin spets. Allt börjar om. Och från och med nu och framåt kan det bara bli bättre, intalar jag mig.

En annorlunda höst

banner-360x360Det här har varit en höst som inte varit som andra höstar, på många olika vis. På ett större plan har Europa, Sverige och i högsta grad Malmö (där jag bor) präglats av de många flyktingar som tagit sig hit. För egen del har jag i höst provat på att vara anställd, på kommunikationsavdelningen på Malmö högskola, parallellt med att jag drivit Ordspråk.

Hösten är knappt slut så det känns för tidigt att summera och riktigt se vad den gett mig. Men det har varit oerhört lärorikt att vara anställd. Mycket nytt att sätta sig in i och förhålla sig till, många nya människor och rutiner att lära känna. Å ena sidan en mer låst och styrd tillvaro än vad jag är van vid efter 15 år som egen företagare. Å andra sidan har det varit mycket stimulerande att vara omgiven av kloka kommunikatörskollegor, att inspireras av samt att bolla och diskutera med.

Det finns alltid för- och nackdelar med allt, såklart. Men att kombinera att vara anställd med att driva företag blev inte hållbart i längden, precis som jag misstänkte från början. Därför har jag nu valt att kliva ut från högskolan och fortsätta driva Ordspråk på heltid. Jag kommer att sakna mina kollegor, men jag ser mycket fram emot den frihet det ändå innebär att vara sin egen. Även om den friheten också, såklart, har en baksida.

IMG_5208Tiden och engagemanget att skriva på bloggen och berätta vad jag haft för mig har inte riktigt funnits i höst. En ny kund som jag börjat arbeta med i år är dock Lunds Kommuns Fastighets AB, LKF. Texter till nyhetsbrev och deras kundtidning 72 kvadrat är vad jag gjort åt dem hittills. Mycket roliga uppdrag och trevligt att återknyta kontakten med en kommunikatör som jag senast samarbetade med för sisådär en åtta-tio år sedan.

Hur flyktingsituationen ska fortsätta utvecklas vet ingen. Själv ska jag i vår pröva att engagera mig i Rådrum, en oberoende rådgivarinstans för nyanlända till Sverige, byggt enligt en brittisk modell. Och årets julklapp från Ordspråk går till SOS Barnbyar, som jag stöttat i många år som fadder och som nu är en av många organisationer som arbetar för att föräldralösa barn världen över ska få en så bra barndom och uppväxt som möjligt.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. God jul på er!

Hur synas och varför?

Den omtalade profilbilden. En riktig "lajk-raket".

Den omtalade profilbilden. En riktig ”lajk-raket”.

Härom dagen bytte jag ut min privata profilbild på Facebook och fick över 100 likes på bilden. Kanske ingen hög siffra, tycker du, men lite av ett rekord för min del.

Jag har aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, fått så många likes för något inlägg över huvud taget i något social kanal, någonsin. Oavsett om jag skrivit eller delat något som privatperson eller i min roll som företagare/skribent.

Trevligt i och för sig att få uppmärksamhet. Lite smickrande, absolut. Men samtidigt oroväckande. För vad var det med den där vardagliga bilden på mig som fick så många att göra tummen upp? Ovanligt många var också inne och kommenterade bilden.

Alla de gånger jag delat och skrivit om vad jag gör i mitt företag eller delat annat som  jag tror på, vill sprida eller bara berätta om, har jag som sagt aldrig varit i närheten av att få så här många uppåtvända tummar. Är det ens lönt att fortsätta med övriga inlägg frågar jag mig nu därför. Är det ens lönt att ha en Facebook-sida som företagare? Vem bryr sig om den och vad gör den för skillnad, utöver att möjligen stärka mitt varumärke?

Sådana där frågor funderar jag över dessa sommarvarma septemberdagar. Får fortsätta fundera och se vad jag kommer fram till.

Kallt premiärdopp inleder slutspurt

IMG_4413För att kickstarta sommaren gjorde jag i helgen något (för mig) ovanligt: jag tog årets första dopp i ett kallt Östersjön, lördagen den 13 juni. Det var inte varmt (mer än i luften), men jag gjorde det. Jag som i vanliga fall är en badkruka har, efter vårens kallbadande på Malmö kallbadhus, kanske äntligen härdats lite?

Plötsligt tvekade jag inte alls utan gick bara på ut i vattnet, trots att det ilade kallt längs vaderna. Ett snabbt dopp och sen upp igen. Och efteråt är det ju så skönt och så värt besväret…

Kanske var det vad jag behövde för att få lite extra energi inför vårens slutspurt inför semestern? Om två veckor är jag på plats i Almedalen och gör en del skrivuppdrag för Mötesplats Social Innovation, precis som förra året. Ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning. Värme och trängsel är inget jag uppsöker annars om jag inte måste, men nu är det bara att gilla läget. Får en lugn start med drygt en ledig dag på plats i Visby, innan allt drar igång. Sedan väntar två mycket intensiva dygn, innan jag sedan beger mig hemåt igen. Och därefter ska det inte vara mycket kvar att göra innan det är dags för semester.

Har du vägarna förbi Österlen i sommar kan jag inte låta bli att göra lite reklam för Scen Österlens båda föreställningar Jekyll & Hyde samt West Side Story. Närmare 60 barn och ungdomar gör vad de kan för att ge dig sommarens bästa musikal- och teaterupplevelse. Läs mer på deras hemsida, där du också kan boka dina biljetter. Vill du veta mer om Scen Österlen och hur en kväll i salongen kan upplevas kan du läsa den text jag skrev om det förra sommaren, på SeÖsterlen.se

I övrigt: må gott, skynda långsamt, njut av sommaren och gör det som faller dig in!

Att kommunicera utan ord

IMG_4217Via ett företagarnätverk (som arrangeras av IUC) har jag lärt känna Åsa Rosqvist och Jessika Forsberg, som driver företaget Teckenpärlor. De utbildar bland annat förskollärare i teckenspråk, så att de i sin tur kan använda teckenspråk i sina barngrupper. Dels med de barn som behöver det av olika skäl och dels för att lära ut vissa viktiga  tecken till alla barn, eftersom det är ett så tydligt sätt att kommunicera på.

Dessutom finns det ett förenklat teckenspråk som heter babytecken; ett sätt att kommunicera med bebisar och små barn, som ännu inte lärt sig att tala. Vad ska det vara bra för undrar du kanske? För att det är enklare att lära sig teckna än att lära sig tala och för att tecknen kan vara ett bra stöd när det sedan är dags att börja tala på riktigt. Samt, inte att förglömma, för att känslan av att göra sig förstådd även utan ett talat språk är svårslagen!

Tillsammans med Åsa och Jessika har jag och min kontorskollega Rickard Ax på Didacta producerat en film, som förklarar vad babytecken är och som försöker locka fler till Åsa och Jessikas webbutbildning i babytecken.

För mig har det varit omväxlande att få testa en annan kanal än den skrivna och mycket kul att lära sig mer om detta tysta språk. Jag har skrivit manus och agerar ”frågeröst”. Rickard har filmat och klippt.

Titta in på Teckenpärlor, där filmen finns i bildspelet högst upp på sidan. Kanske har du ett litet barn i din närhet som du blir sugen på att kunna kommunicera med på ett nytt sätt?

Kommunpolitik, entreprenörskap och jämlik hälsa

FullSizeRenderJag har skrivit om det förut, men här kommer det igen: en av de största fördelarna med mitt jobb som fri skribent är att jag hela tiden får möjlighet att lära mig så mycket nytt. Och det dessutom ofta inom skiftande områden och tillsammans med många trevliga människor.

Under hösten 2014 och början av 2015 har jag arbetat med flera ganska stora projekt. I dagarna har de flesta av dem avslutats och den berömda tomheten sätter in. Nu har dock även formgivare, tryckerier, fotografer och filmare gjort sitt och de olika jobben börjar trilla in i tryckt, filmat eller ”webbifierat” format. Här kommer därför lite fredagsskryt och en möjlighet för den som vill se vad jag gjort de senaste månaderna att ta sig en titt:

Tillsammans med Fridha Henderson på Didacta har jag tagit fram en tidning/broschyr om Alvesta kommun, Mera Alvesta. Här presenterar vi deras nyvalda politiker och försöker beskriva hur kommunen fungerar.

På uppdrag av Malmö högskola har jag deltagit i arbetet att ta fram en film om deras satsning på entreprenörskap inom högre utbildning. Läs mer om satsningen och kolla gärna in filmen. Jag är ”dold” intervjuare och har varit med och arbetat fram filmens upplägg.

Ett annat uppdrag från Malmö högskola som jag varit involverad i är den nu publicerade agendan om jämlik hälsa. Jag har redigerat rapportförfattarnas texter, närvarat vid och dokumenterat deras workshops samt i allmänhet försökt bidra till att skapa en så tydlig och lättbegriplig rapport som möjligt. Läs gärna mer om satsningen och ladda ned agendan.

Att våga satsa

IMG_1384Förra året delades Göran Bredinger-stipendiet ut för första gången, i Almedalen. Sara Magnusson var stolt mottagare av stipendiet och en check på 50 000 kronor. Sedan dess har hennes företag Experimentfabriken expanderat och själv är hon snart färdig civilingenjör.

Om 15 år är hennes mål att vara världens bästa vd i ett teknikföretag. Hon säger det inte kaxigt utan bara som en självklarhet. Hon tänker globalt och större än så. Finns det några spännande uppdrag på månen kan hon tänka sig det också.

Jag gillar inställningen och sättet att tänka. Det känns som det finns hopp om framtida generationer. Läs gärna min intervju med henne inför ansökan inför årets Göran Bredinger-stipendium, som delas ut av Mötesplats Social Innovation i samarbete med Göran själv. Platsen för utdelningen är även i år Almedalen.

Saras råd till dem som funderar på att söka i år är: ”Sök! För om man inte är med och söker så har man ingen möjlighet att vinna. I varje sökprocess blir man bättre, så det gäller bara att våga börja. Det viktiga är att tydligt lyfta fram sin vision med idén.”

Saras vision handlar om att ge unga i Sverige möjlighet att ha naturvetenskap och teknik som fritidsintresse. Hittills har hon och företagspartnern nått ut till 1 200 barn och unga med sina kurser. Nu är förhoppningen att expandera till fler orter och växa som företag. Jag önskar dem fortsatt lycka till!

Så lätt men ändå så svårt

IMG_3743En intensiv arbetsperiod är till ända. Sedan någon gång i oktober har jag haft många uppdrag, av olika storlek, som hållit mig mer än sysselsatt. Så plötsligt rullar de en efter en i mål. Mot formgivare, tryckerier och webbproducenter. Och den berömda tomheten slår till igen. Vad gör jag nu?

Frilansarens eviga dilemma, att pendla mellan väldigt mycket jobb och ibland lägre beläggning är svårt att vänja sig vid. Jag tänker och hör mig själv säga att jag har vant mig vid det, men faktum är att jag inte alltid hanterar det bra.

Som till exempel i dag. Istället för att faktiskt ta en dag ledigt så tar jag mig ändå till kontoret. Gör det som behöver göras och är ganska snabbt klar med det. Tittar längtansfullt ut på solen och vårvädret och tar mig faktiskt ut på en förmiddagspromenad. Tillbaka in igen och lite jobb till. Och så är jag snart lika rastlös igen. Vad nu, liksom?

Varför går jag inte hem eller ut? Det vore ju klart bättre än att fundera över vad jag borde göra för att dra igång ett nytt uppdrag, kontakta en befintlig kund eller kanske söka upp en ny presumtiv sådan?

Varför jag inte gör det? För att ja, en vet ju aldrig. Det skulle ju kunna hända något. Det där korrekturet vi väntar på kanske kommer så snart jag kliver ut genom kontorsdörren. Eller jag kanske missar något annat spännande om jag inte hela tiden är beredd? Fast innerst inne är det självklart inte så, jag vet ju det. I morgon unnar jag mig kanske i alla fall halva dagen ledigt. Och efter påsk, när det kanske är full rulle igen och jag knappt hinner andas, än mindre fundera över något annat att göra än det jag verkligen måste, så kommer jag att ångra att jag inte tog mer ledigt när jag kunde.

För hur svårt kan det vara? Att faktiskt vila när det går och satsa när det behövs. Jag bara frågar.