Ordspråk producerar, redigerar och språkgranskar texter, trycksaker, böcker och webbplatser samt tar gärna uppdrag som redaktör och projektledare.

Allt börjar om

Allt börjar om. Malmö kanal.

Februariljus över Malmö.

Ibland frågar jag mig hur vi nordbor egentligen står ut. Hur överlever människor på våra breddgrader från november till februari? Och hur ser vi därefter till att livet börjar om?

Ett sätt är ju såklart att fly mörkret och resa till ljusare och varmare breddgrader, vilket många gör. Personligen känner jag ovanligt många som gjorde just detta det gångna årsskiftet. Eller som gör det nu i början av året. Högst begripligt.

Men för de allra flesta, inklusive mig själv, handlar det om att ”huka” eller härda ut på bästa vis. Hitta strategier för att göra vardagen dräglig och till med lite kul nu och då. På något vis så går det. På något vi så vänjer man sig. Man klarar det. Det får gå.

Och så plötsligt kommer ljuset smygande tillbaka. Eftermiddagarna blir lite, lite längre. Det är fortfarande ljust när jag cyklar eller går hem genom Malmö. Till sist märks skillnad även på morgnarna. I bästa fall så får vi allt mer solljus och det dåliga vädret varvas med allt fler helt ok dagar med sol, blå himmel och inte allt för mycket skånsk vind och diagonalt eller horisontellt regn.

Det är då man inser att man överlevt ännu en vinter. Och man ställer sig frågan: hur klarar vi det? Jag som annars sällan är sjuk har i början av året haft två långa och sega förkylningar. Och mitt i detta även tagit farväl av min älskade pappa. Allt ställs på sin spets. Allt börjar om. Och från och med nu och framåt kan det bara bli bättre, intalar jag mig.

En annorlunda höst

banner-360x360Det här har varit en höst som inte varit som andra höstar, på många olika vis. På ett större plan har Europa, Sverige och i högsta grad Malmö (där jag bor) präglats av de många flyktingar som tagit sig hit. För egen del har jag i höst provat på att vara anställd, på kommunikationsavdelningen på Malmö högskola, parallellt med att jag drivit Ordspråk.

Hösten är knappt slut så det känns för tidigt att summera och riktigt se vad den gett mig. Men det har varit oerhört lärorikt att vara anställd. Mycket nytt att sätta sig in i och förhålla sig till, många nya människor och rutiner att lära känna. Å ena sidan en mer låst och styrd tillvaro än vad jag är van vid efter 15 år som egen företagare. Å andra sidan har det varit mycket stimulerande att vara omgiven av kloka kommunikatörskollegor, att inspireras av samt att bolla och diskutera med.

Det finns alltid för- och nackdelar med allt, såklart. Men att kombinera att vara anställd med att driva företag blev inte hållbart i längden, precis som jag misstänkte från början. Därför har jag nu valt att kliva ut från högskolan och fortsätta driva Ordspråk på heltid. Jag kommer att sakna mina kollegor, men jag ser mycket fram emot den frihet det ändå innebär att vara sin egen. Även om den friheten också, såklart, har en baksida.

IMG_5208Tiden och engagemanget att skriva på bloggen och berätta vad jag haft för mig har inte riktigt funnits i höst. En ny kund som jag börjat arbeta med i år är dock Lunds Kommuns Fastighets AB, LKF. Texter till nyhetsbrev och deras kundtidning 72 kvadrat är vad jag gjort åt dem hittills. Mycket roliga uppdrag och trevligt att återknyta kontakten med en kommunikatör som jag senast samarbetade med för sisådär en åtta-tio år sedan.

Hur flyktingsituationen ska fortsätta utvecklas vet ingen. Själv ska jag i vår pröva att engagera mig i Rådrum, en oberoende rådgivarinstans för nyanlända till Sverige, byggt enligt en brittisk modell. Och årets julklapp från Ordspråk går till SOS Barnbyar, som jag stöttat i många år som fadder och som nu är en av många organisationer som arbetar för att föräldralösa barn världen över ska få en så bra barndom och uppväxt som möjligt.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. God jul på er!

Hur synas och varför?

Den omtalade profilbilden. En riktig "lajk-raket".

Den omtalade profilbilden. En riktig ”lajk-raket”.

Härom dagen bytte jag ut min privata profilbild på Facebook och fick över 100 likes på bilden. Kanske ingen hög siffra, tycker du, men lite av ett rekord för min del.

Jag har aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, fått så många likes för något inlägg över huvud taget i något social kanal, någonsin. Oavsett om jag skrivit eller delat något som privatperson eller i min roll som företagare/skribent.

Trevligt i och för sig att få uppmärksamhet. Lite smickrande, absolut. Men samtidigt oroväckande. För vad var det med den där vardagliga bilden på mig som fick så många att göra tummen upp? Ovanligt många var också inne och kommenterade bilden.

Alla de gånger jag delat och skrivit om vad jag gör i mitt företag eller delat annat som  jag tror på, vill sprida eller bara berätta om, har jag som sagt aldrig varit i närheten av att få så här många uppåtvända tummar. Är det ens lönt att fortsätta med övriga inlägg frågar jag mig nu därför. Är det ens lönt att ha en Facebook-sida som företagare? Vem bryr sig om den och vad gör den för skillnad, utöver att möjligen stärka mitt varumärke?

Sådana där frågor funderar jag över dessa sommarvarma septemberdagar. Får fortsätta fundera och se vad jag kommer fram till.

Kallt premiärdopp inleder slutspurt

IMG_4413För att kickstarta sommaren gjorde jag i helgen något (för mig) ovanligt: jag tog årets första dopp i ett kallt Östersjön, lördagen den 13 juni. Det var inte varmt (mer än i luften), men jag gjorde det. Jag som i vanliga fall är en badkruka har, efter vårens kallbadande på Malmö kallbadhus, kanske äntligen härdats lite?

Plötsligt tvekade jag inte alls utan gick bara på ut i vattnet, trots att det ilade kallt längs vaderna. Ett snabbt dopp och sen upp igen. Och efteråt är det ju så skönt och så värt besväret…

Kanske var det vad jag behövde för att få lite extra energi inför vårens slutspurt inför semestern? Om två veckor är jag på plats i Almedalen och gör en del skrivuppdrag för Mötesplats Social Innovation, precis som förra året. Ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning. Värme och trängsel är inget jag uppsöker annars om jag inte måste, men nu är det bara att gilla läget. Får en lugn start med drygt en ledig dag på plats i Visby, innan allt drar igång. Sedan väntar två mycket intensiva dygn, innan jag sedan beger mig hemåt igen. Och därefter ska det inte vara mycket kvar att göra innan det är dags för semester.

Har du vägarna förbi Österlen i sommar kan jag inte låta bli att göra lite reklam för Scen Österlens båda föreställningar Jekyll & Hyde samt West Side Story. Närmare 60 barn och ungdomar gör vad de kan för att ge dig sommarens bästa musikal- och teaterupplevelse. Läs mer på deras hemsida, där du också kan boka dina biljetter. Vill du veta mer om Scen Österlen och hur en kväll i salongen kan upplevas kan du läsa den text jag skrev om det förra sommaren, på SeÖsterlen.se

I övrigt: må gott, skynda långsamt, njut av sommaren och gör det som faller dig in!

Att kommunicera utan ord

IMG_4217Via ett företagarnätverk (som arrangeras av IUC) har jag lärt känna Åsa Rosqvist och Jessika Forsberg, som driver företaget Teckenpärlor. De utbildar bland annat förskollärare i teckenspråk, så att de i sin tur kan använda teckenspråk i sina barngrupper. Dels med de barn som behöver det av olika skäl och dels för att lära ut vissa viktiga  tecken till alla barn, eftersom det är ett så tydligt sätt att kommunicera på.

Dessutom finns det ett förenklat teckenspråk som heter babytecken; ett sätt att kommunicera med bebisar och små barn, som ännu inte lärt sig att tala. Vad ska det vara bra för undrar du kanske? För att det är enklare att lära sig teckna än att lära sig tala och för att tecknen kan vara ett bra stöd när det sedan är dags att börja tala på riktigt. Samt, inte att förglömma, för att känslan av att göra sig förstådd även utan ett talat språk är svårslagen!

Tillsammans med Åsa och Jessika har jag och min kontorskollega Rickard Ax på Didacta producerat en film, som förklarar vad babytecken är och som försöker locka fler till Åsa och Jessikas webbutbildning i babytecken.

För mig har det varit omväxlande att få testa en annan kanal än den skrivna och mycket kul att lära sig mer om detta tysta språk. Jag har skrivit manus och agerar ”frågeröst”. Rickard har filmat och klippt.

Titta in på Teckenpärlor, där filmen finns i bildspelet högst upp på sidan. Kanske har du ett litet barn i din närhet som du blir sugen på att kunna kommunicera med på ett nytt sätt?

Kommunpolitik, entreprenörskap och jämlik hälsa

FullSizeRenderJag har skrivit om det förut, men här kommer det igen: en av de största fördelarna med mitt jobb som fri skribent är att jag hela tiden får möjlighet att lära mig så mycket nytt. Och det dessutom ofta inom skiftande områden och tillsammans med många trevliga människor.

Under hösten 2014 och början av 2015 har jag arbetat med flera ganska stora projekt. I dagarna har de flesta av dem avslutats och den berömda tomheten sätter in. Nu har dock även formgivare, tryckerier, fotografer och filmare gjort sitt och de olika jobben börjar trilla in i tryckt, filmat eller ”webbifierat” format. Här kommer därför lite fredagsskryt och en möjlighet för den som vill se vad jag gjort de senaste månaderna att ta sig en titt:

Tillsammans med Fridha Henderson på Didacta har jag tagit fram en tidning/broschyr om Alvesta kommun, Mera Alvesta. Här presenterar vi deras nyvalda politiker och försöker beskriva hur kommunen fungerar.

På uppdrag av Malmö högskola har jag deltagit i arbetet att ta fram en film om deras satsning på entreprenörskap inom högre utbildning. Läs mer om satsningen och kolla gärna in filmen. Jag är ”dold” intervjuare och har varit med och arbetat fram filmens upplägg.

Ett annat uppdrag från Malmö högskola som jag varit involverad i är den nu publicerade agendan om jämlik hälsa. Jag har redigerat rapportförfattarnas texter, närvarat vid och dokumenterat deras workshops samt i allmänhet försökt bidra till att skapa en så tydlig och lättbegriplig rapport som möjligt. Läs gärna mer om satsningen och ladda ned agendan.

Att våga satsa

IMG_1384Förra året delades Göran Bredinger-stipendiet ut för första gången, i Almedalen. Sara Magnusson var stolt mottagare av stipendiet och en check på 50 000 kronor. Sedan dess har hennes företag Experimentfabriken expanderat och själv är hon snart färdig civilingenjör.

Om 15 år är hennes mål att vara världens bästa vd i ett teknikföretag. Hon säger det inte kaxigt utan bara som en självklarhet. Hon tänker globalt och större än så. Finns det några spännande uppdrag på månen kan hon tänka sig det också.

Jag gillar inställningen och sättet att tänka. Det känns som det finns hopp om framtida generationer. Läs gärna min intervju med henne inför ansökan inför årets Göran Bredinger-stipendium, som delas ut av Mötesplats Social Innovation i samarbete med Göran själv. Platsen för utdelningen är även i år Almedalen.

Saras råd till dem som funderar på att söka i år är: ”Sök! För om man inte är med och söker så har man ingen möjlighet att vinna. I varje sökprocess blir man bättre, så det gäller bara att våga börja. Det viktiga är att tydligt lyfta fram sin vision med idén.”

Saras vision handlar om att ge unga i Sverige möjlighet att ha naturvetenskap och teknik som fritidsintresse. Hittills har hon och företagspartnern nått ut till 1 200 barn och unga med sina kurser. Nu är förhoppningen att expandera till fler orter och växa som företag. Jag önskar dem fortsatt lycka till!

Så lätt men ändå så svårt

IMG_3743En intensiv arbetsperiod är till ända. Sedan någon gång i oktober har jag haft många uppdrag, av olika storlek, som hållit mig mer än sysselsatt. Så plötsligt rullar de en efter en i mål. Mot formgivare, tryckerier och webbproducenter. Och den berömda tomheten slår till igen. Vad gör jag nu?

Frilansarens eviga dilemma, att pendla mellan väldigt mycket jobb och ibland lägre beläggning är svårt att vänja sig vid. Jag tänker och hör mig själv säga att jag har vant mig vid det, men faktum är att jag inte alltid hanterar det bra.

Som till exempel i dag. Istället för att faktiskt ta en dag ledigt så tar jag mig ändå till kontoret. Gör det som behöver göras och är ganska snabbt klar med det. Tittar längtansfullt ut på solen och vårvädret och tar mig faktiskt ut på en förmiddagspromenad. Tillbaka in igen och lite jobb till. Och så är jag snart lika rastlös igen. Vad nu, liksom?

Varför går jag inte hem eller ut? Det vore ju klart bättre än att fundera över vad jag borde göra för att dra igång ett nytt uppdrag, kontakta en befintlig kund eller kanske söka upp en ny presumtiv sådan?

Varför jag inte gör det? För att ja, en vet ju aldrig. Det skulle ju kunna hända något. Det där korrekturet vi väntar på kanske kommer så snart jag kliver ut genom kontorsdörren. Eller jag kanske missar något annat spännande om jag inte hela tiden är beredd? Fast innerst inne är det självklart inte så, jag vet ju det. I morgon unnar jag mig kanske i alla fall halva dagen ledigt. Och efter påsk, när det kanske är full rulle igen och jag knappt hinner andas, än mindre fundera över något annat att göra än det jag verkligen måste, så kommer jag att ångra att jag inte tog mer ledigt när jag kunde.

För hur svårt kan det vara? Att faktiskt vila när det går och satsa när det behövs. Jag bara frågar.

Att våga pröva nytt

kallisDet här året har jag gjort något jag länge tänkt och sagt att jag ska pröva, men hittills inte vågat eller kommit mig för att göra: jag har vinterbadat. Jag som annars är en badkruka och inte är känd för att doppa mig om inte vattentemperaturen i alla fall närmar sig 20 grader. Nu har jag, flera gånger, frivilligt doppat min kropp i havsvatten som inte varit stort mycket varmare än 1 eller 2 grader. Och jag gillar det, verkligen. Till och med otippat mycket. Som det kan bli.

Tricket bakom att ta sig ned i det kalla havet är att först bada bastu. När kroppen är tillräckligt uppvärmd så lockas du ned för badstegen i det kalla vattnet och, vips, så har du doppat dig. Vi talar inte om några längre simturer. Vi talar knappt ens om någon längre tid i vattnet alls. Vi talar om att doppa sig, inget mer. Men det är mycket nog om ni frågar mig.

Känslan efteråt, när du stiger (eller småspringer) upp för badtrappan, är obeskrivlig. Kroppen är både varm och kall samtidigt och där står du: naken eller invirad i en handduk. Utomhus, på ett vackert kallbadhus i Malmö. Temperaturskillnaden mellan hav och luft är inte så stor och det ångar om kroppen.

Så är det tid att gå in i bastun på nytt. I en dambastu fylld av kvinnor i alla åldrar, alla lika modiga. Vissa mycket erfarna kallbadare, andra noviser som jag. Och efter en stund börjar det bli väl varmt i bastun och så är det tid att gå ut och doppa sig igen. Och så där håller det på. Vid mitt första besök doppade jag mig tre gånger i havet, vid besök nummer två blev det fyra dopp.

Och efteråt, efter det sista doppet och efterföljande dusch, är känslan än en gång obeskrivligt skön. Utöver att du känner dig varm, skön och avslappnad så är huden lenare än någonsin förr. Utan att du smort in dig alls. Att fika eller äta något efteråt rekommenderas varmt. Och att återvända för fler bad känns oundvikligt.

Varför har jag inte gjort detta tidigare undrar du kanske? Jag frågar mig nämligen själv just detta. Och ja, jag har inget riktigt bra svar faktiskt. Vanans makt är stor och att bryta invanda rutiner och plötsligt göra något du inte brukar är inte så lätt. Just nu är jag oerhört glad att jag vågade prova kallbad. Undrar vad jag ska testa härnäst?

Att färdas i tiden med ordens hjälp

IMG_2419Jul, nyår, mellandagar och trettonhelg går mot sitt slut och arbetsåret 2015 pockar på min uppmärksamhet. Efter två veckors ledighet känns det spännande och bra att ta ny sats. Men hade jag inte fått min vila vet jag inte hur det hade gått. Min hjärna kändes helt urladdad veckan före jul. Några fler texter av vettig kvalitet och med hyfsat innehåll hade det inte gått att författa just då.

I morgon drar allt igång igen och det känns bra.  Med ett alert hjärnkontor och en utvilad kropp hoppas jag kunna börja skriva i morgon igen. Om inte alla delar är med så går det liksom inte att jobba, bara att erkänna.

Under min ledighet har jag bland annat ägnat mig åt att färdas i tiden med ordens och brevens hjälp. Jag har ett antal pärmar sprängfyllda med brev, som jag nu tagit mig tid att gå igenom. För er som undrar: brevskrivning var något som vissa av oss ägnade oss åt innan vi hade tillgång till mail, sms och Facebook .

Jag har en mycket god vän som är fransyska och under en period skrev vi många och långa brev till varandra. De kunde vara allt från två till tio sidor långa och avsändes ibland varje vecka, ibland varannan. I undantagsfall var tredje vecka. Lite som att skriva dagbok, med en tydlig mottagare. Jag kände alla hennes vänner och hela hennes familj och vice versa. Väldigt få förklaringar behövdes alltså, utan det var bara att prata på.

Och oj, som vi pratade och skrev. Om allt och inget. Högt och lågt. Att nu, sådär 25-30 år senare, läsa om alla hennes brev har försatt mig i en konstig känsla. Jag har lever här och nu med min familj på ett plan, men på ett annat plan har jag återupplevt både hennes och mitt liv när vi var 20-30 år gamla. Utöver breven träffades vi varje sommar, så där blir det varje år ett litet uppehåll bland breven och jag får själv försöka fylla i och minnas.

En underbar tidsresa har det varit. Som den bästa spänningsroman, där jag andäktigt vänt blad och letat efter följande brev. I många fall har jag glömt detaljer och tycker det är lika spännande nu som då att läsa om kärleksäventyr och vardagsbestyr. Tänker att jag ska samla alla hennes brev i en särskild pärm (om det räcker med en…) och höra om hon vill läsa dem själv. Vi får se vad hon säger. Slänga dem känns hur som helst inte tänkbart.

Med dagens teknik och digitala kontakt är det inte lika lätt att gå tillbaka i den här typen av långa konversationer. På gott och ont. För min del har julledigheten hur som helst varit en angenäm resa i tiden, till 1980- och 1990-talen. I morgon är det dock åter till 2015 som gäller.