Att råda andra ger nyttiga perspektiv

Så gott som varje måndagseftermiddag lämnar jag Ordspråks kontor tidigare än jag brukar, för att cykla iväg till Malmö stadsbibliotek. Högst upp i den äldre delen av huset, i Gullbergrummet, håller jag och några av mina rådgivarkollegor RådRum öppet.

RådRum är precis som man kan tro: ett rum för rådgivning. Vi erbjuder opartisk, kostnadsfri och konfidentiell rådgivning om det svenska samhället, i första hand till nyanlända. Men självklart är vem som helst välkommen. På bilden ser du mig tillsammans med två av mina rådgivarkollegor: Christina och Anas.

Under två timmar möter vi människor från olika länder med olika typer av frågor. De vill kanske ha hjälp med allt att förstå ett brev eller beslut från en myndighet. Eller så har de frågor om att söka arbete, bostad eller behöver tips om utbildning och studier. Alla rådgivare har genomgått en utbildning och vid varje rådgivningssamtal är vi två eller flera rådgivare .

Varför gör jag då detta? För att jag vill och kan!

Jag kan själv styra över mina arbetstider och jag har inte längre några barn som bor hemma. Att avvara två timmar i veckan för att hjälpa någon som är ny i Sverige att komma ett litet steg vidare på sin resa i Sverige känns bra. Jag bidrar samtidigt som jag själv utvecklas.

Visst är jag ibland trött när rådgivningen är slut, men lika ofta glad eller fylld av energi. Jag har också under de nästan två år jag gjort detta träffat många mycket trevliga människor som lärt mig saker som jag inte kände till. Att lyssna på dem och ta del av deras berättelser ger mig bra perspektiv på mitt eget liv och det som jag tycker är mina ”bekymmer”. Det mitt huvud var fyllt av när jag kliver in i rådgivarrollen är garanterat som bortblåst två timmar senare.

Vill du veta mer om RådRum eller kanske bli rådgivare du också? Kika in på deras hemsida eller sök upp RådRum Sverige på Facebook.

September: sensommarvärme eller höststormar?

September kan vara fantastiskt. Som en lång sensommar med uppfriskande havsbad och släpvarm höstsol. Förra årets september var just så, med möjligheter att cykla ned och ta kvällsdopp efter jobbet och sitta i eftermiddags- och kvällssolen på balkongen, tillhörande den lägenhet vi just flyttat in i.

Balkonghänget gjorde övergången från att ha bott i ett hus vid havet, vid Skånes östra kust, ljus och lätt. Med stor närhet till både centrala Malmö och stadens sköna parker kunde vi också nå havet via en tio minuters cykeltur.

Årets upplaga av september verkar vara av det mer blåsregniga och tjuriga slaget. I eftermiddag varnas det för årets första höststorm, med klass-1-varning och vindbyar på upp emot 25 meter per sekund i bagaget.

Att bo i lägenhet är visserligen att föredra framför att bo i hus när det stormar. Inga takpannor eller vindskivor som kan lossna eller möbler i trädgården som måste surras fast. Men ändå. Jag längtar till den där kvällssoliga balkongen, där ju kvällens middagsmat smakar så mycket godare än inomhus.

Men, men. Nu är det som det är och vädret är inget jag kan påverka. Bara att gilla läget. Jag gör vad jag kan för att ladda batterierna ändå och ladda upp inför vad jag tror kommer att bli en arbetsintensiv höst och vinter, fylld av texter om hållbarhet, jämlik hälsa, forskning och andra akademiska nyheter, bostadsfrågor, kommunala angelägenheter samt sociala innovationer. För att lättare se framåt laddar jag upp med sensommarbilder här på bloggen och tänker att många positiva tankar kanske ändå kan leda till bättre väder?

Konsten att överleva vintern

På något sätt så klarar vi det, varje år. Men när vintern väl är över så ställer jag mig alltid frågan: hur överlever vi egentligen från november till februari? Hur klarar vi mörkret, vädret och det liksom tjocka, nedtryckande och råkalla lock som läggs över oss som bor på våra breddgrader? I Skåne, där det oftast inte faller så mycket snö, förminskas vår färgpalett och så långt ögat kan se syns bara grått, brunt och möjligen mörkgrönt.

Så plötsligt, samma förvåning varje år, smyger ljuset sig på. Plötsligt en dag kisar jag mot solen igen och kan sitta på en parkbänk och njuta av lite solvärme under lunchen. Naturen får liv och hoppet återvänder. Och så ställer jag mig den där frågan, igen: hur står vi egentligen ut under årets mörkaste månader?

För mig personligen känns det som att det på något vis rullar rätt så friktionsfritt fram till jul. Oktober ger i bästa fall en del sol, som håller batteriet i gång under november. I december kommer julbelysning som en räddare, allt rullar lite hetsigt mot jul och jag hinner inte riktigt fundera, utan bara utför det som ska göras. Så kommer julen och likt bleka fisar sjunker jag och familjen ned i olika soffhörn. Vi umgås, slappar och går ned i varv. Skönt. Det är dock inte helt otroligt att någon av oss, eller allihop…, blir sjuk och mer sängliggande än vi först önskat.

Men att resa sig efter jul- och nyårsledigheten och inse att det fortfarande är lika mörkt, om inte mörkare eftersom all julbelysning tagits bort, känns ofta som en rejäl käftsmäll. Och räddningen är inte ens inom räckhåll. En hel massa mörka veckor ligger framför mig och jag överväger allvarligt att bege mig till sydligare breddgrader, för gott.

På något vis går det ju. I början av 2017 hade jag mycket jobb och hann inte grubbla så mycket över sakernas och vädrets tillstånd. Och så plötsligt, lika plötsligt varje år, tittar solen fram igen. Plötsligt är det ljust vid frukostbordet. Och så även när jag cyklar hem. Och så kommer sommartiden och ger oss ytterligare kvällsljus och så inser jag att: yes, nu är det över. Nu behöver jag inte kura längre, nu kan jag resa mig upp och blicka mot solen. Sätta mig på balkongen när jag kommer hem efter jobbet och bara andas ut. Och så tänker jag att nu har jag sex, kanske sju i bästa fall, härliga månader framför mig.

Och jo, jag har ätit D-vitamin hela vintern och kanske var det ändå inte den värsta av vintrar. Men ändå. När ljuset återvänder får jag för varje år en allt starkare känsla av att alla nordbor som överlever vintern borde belönas med en guldmedalj. Eller åtminstone med varsin solresa per vinter.

Havet, ständigt detta hav

För knappt två år sedan skrev jag ett inlägg om att våga pröva nytt, och då mer specifikt att våga bada i havet även på vintern. Detta var något jag tänkt göra länge, men liksom inte kommit mig för. Sedan var ju lyckan desto större när jag äntligen kom iväg, äntligen vågade och dessutom insåg hur mycket jag tyckte om det.

Därefter besökte jag Ribersborgs kallbadhus ganska flitigt under en tid, men så föll det lite i glömska. Jag skyllde på att jag inte hade någon att gå med, att jag inte hade tid och ja, jag vet inte allt.

Så i går kom jag mig iväg igen. Och insåg, på nytt, hur mycket jag tycker om detta. Varför ska det vara så svårt? Jag köpte ett nytt klippkort, som gäller under ett år, för att se till att detta inte faller i glömska på nytt.

För känslan när man liksom dras ned för stegen och faktiskt vågar doppa sig i det kalla havet (åtta grader i går) är mäktig. För att inte tala om känslan när man sedan kan stanna ute på träbryggan en stund, invirad i handduken och med ansiktet mot solen, för att sedan återvända in i bastuvärmen. Det är obeskrivligt skönt.

Inför 2017 ska jag absolut försöka se till att kallbadandet blir en vana på nytt. Livet är för kort för att avstå!

Som att vara statist i en B-film

Snart övergår vinterns, vårens och försommarens arbete i mer ledig sommartillvaro. Det ger mig tillfälle att se tillbaka och försöka sammanfatta. Jag funderar över hur halvåret varit och inser att jag på ett plan kan sammanfatta det hela som ett B-halvår; som att jag varit statist i en B-film.

Med B tänker du kanske att mitt halvår varit dåligt. B som i dåligt, jämfört med A som är bra. Men det är inte helt sant; det är snarare så att jag haft en del utmaningar, rent privat, som allihop visar sig har börjat på bokstaven B.

Till att börja med dog min fina pappa i början av året. Så hans begravning blev utmaning nummer ett. Även om det framför allt var min fantastiske bror som arrangerade det mesta av denna begravning, så var det en utmaning i sig att mista en nära familjemedlem.

I mitten av mars var det dags på nytt. Då var jag med om en mindre cykelolycka, där jag kom i närkontakt med en bogserlina. B igen. Den snärtade till mitt smalben och sedan dess har jag varit färggrann, svullen och bråkat med svårläkta sår. Tre månader senare är mitt smalben långt ifrån sitt vackraste jag. En lång seg historia detta, där jag i efterhand mest ångrar att jag inte tog bilnumret på den man som körde den bogserande bilen och som struntade i att stanna och släppa fram mig som han skulle. Det är lätt att vara efterklok.

Slutligen, för en dryg månad sedan, skar jag ned en väldigt stor benjaminfikus. B på nytt.  Jag stod ute i solen när jag gjorde det (vilket skulle visa sig vara extra dumt) iförd shorts och linne. Ganska mycket vit växtsaft rann ut över mina armar och ben, vilket efter något dygn visade sig i form av en allergisk reaktion som spred sig över i stort sett hela kroppen.

Reaktionen förvärrades av att jag varit ute i solen. Rodnad, svullnad, utslag och klåda blev följden. Efter att jag kliat mig halvt sönder och samman gick jag till sist till en läkare, som skrev ut cortisontabletter. Det skulle dock visa sig att detta inte räckte för att driva ut B-giftet ur min kropp. Ytterligare en cortisonkur senare verkar det som att kliandet nu, äntligen, är över.

Lärdom: ha handskar, långärmat och långa byxor när du tampas med växtriket. Och se upp för bilister som bogserar, de är inte alltid pålitliga. Höger smalben börjar återgå till sitt ursprung, men blir nog aldrig mer riktigt sig likt.

Självklart har jag även jobbat detta halvår. Bland de roligare uppdragen finns även i vår LKF:s kundtidning, 72 kvadrat. Till det här vårnumret fick jag bege mig ut i naturen och skriva om en rad smultronställen. Kul!

Åt Malmö högskola har jag gjort en del forskarintervjuer. Och åt Mötesplats Social Innovation har jag bland annat skrivit om hur Malmö stad arbetar med kunskapscirklar inom äldreomsorgen.

Jag och min kontorskollega Fridha Henderson fortsätter också löpande att producera ett nyhetsbrev till alla anställda i Alvesta kommun. En och annan bagare och konditor har jag också skrivit om, på uppdrag åt KåKå.

Återstår att se vilken bokstav som bäst kommer att beskriva höstens utmaningar och vardagsbestyr. Medan jag funderar över det ska jag dels flytta (privat), dels vara lite ledig och hämta andan. På det inslagna B-spåret så hoppas jag att sommaren kommer att ge utrymme för bland annat bad och bokläsning. Och att jag inte behöver vara med i fler B-filmer.

Maj – skön eller förrädisk?

I maj varje år blir många människor och arbetsplatser som galna. Nästan förryckta. Plötsligt ska allt liksom hända, uträttas och ske på en gång. Det som inte blir gjort nu riskerar att bli liggande till efter semestern. Hemska tanke.

Parallellt med denna jobbhets löper naturen amok och är vackrare än någonsin annars. I år har våren dessutom känts smärtsamt vacker. Först var det ganska kallt och blomningen lät vänta på sig. Så blev det plötsligt väldigt varmt och allt exploderade samtidigt.

Men istället för att njuta av allt detta obeskrivligt vackra (och jag tror att det är lite extra vackert i Skåne), så rusar de flesta av oss på i olika ekorrhjul. På väg framåt i en faslig fart, på väg mot deadlines, möten, rapporter som ska avslutas och texter som ska skrivas. För att inte tala om alla former av avslutningar, utflykter, examenshögtider och liknande tillställningar.

Vissa dagar vill jag dra i nödbromsen och bara skrika SLUTA SPRING! Stanna upp! Titta, strosa, dofta, njut. Nu! Andra dagar rusar jag likadant själv och försöker njuta så gott det går på cykelturen till och från jobbet.

En plats som jag gärna återvänder till är Beijers park i Kirseberg (Malmö). Har jag inte varit ute så mycket under dagen tar jag gärna en kvällspromenad hit, för att njuta under bokträden, bland rhododendron (upptäckte först igår att dessa skönheter fanns i denna park. Hur har jag kunnat missa det?) samt andra kvällsflanörer och joggare. Får jag lite sådan här påfyllnad så klarar jag mig lite till. Och så tänker jag att nästa år, nästa år. Då ska jag ta det lugnare i maj.

Allt börjar om

Februariljus över Malmö.

Ibland frågar jag mig hur vi nordbor egentligen står ut. Hur överlever människor på våra breddgrader från november till februari? Och hur ser vi därefter till att livet börjar om?

Ett sätt är ju såklart att fly mörkret och resa till ljusare och varmare breddgrader, vilket många gör. Personligen känner jag ovanligt många som gjorde just detta det gångna årsskiftet. Eller som gör det nu i början av året. Högst begripligt.

Men för de allra flesta, inklusive mig själv, handlar det om att ”huka” eller härda ut på bästa vis. Hitta strategier för att göra vardagen dräglig och till med lite kul nu och då. På något vis så går det. På något vi så vänjer man sig. Man klarar det. Det får gå.

Och så plötsligt kommer ljuset smygande tillbaka. Eftermiddagarna blir lite, lite längre. Det är fortfarande ljust när jag cyklar eller går hem genom Malmö. Till sist märks skillnad även på morgnarna. I bästa fall så får vi allt mer solljus och det dåliga vädret varvas med allt fler helt ok dagar med sol, blå himmel och inte allt för mycket skånsk vind och diagonalt eller horisontellt regn.

Det är då man inser att man överlevt ännu en vinter. Och man ställer sig frågan: hur klarar vi det? Jag som annars sällan är sjuk har i början av året haft två långa och sega förkylningar. Och mitt i detta även tagit farväl av min älskade pappa. Allt ställs på sin spets. Allt börjar om. Och från och med nu och framåt kan det bara bli bättre, intalar jag mig.

En annorlunda höst

Det här har varit en höst som inte varit som andra höstar, på många olika vis. På ett större plan har Europa, Sverige och i högsta grad Malmö (där jag bor) präglats av de många flyktingar som tagit sig hit. För egen del har jag i höst provat på att vara anställd, på kommunikationsavdelningen på Malmö högskola, parallellt med att jag drivit Ordspråk.

Hösten är knappt slut så det känns för tidigt att summera och riktigt se vad den gett mig. Men det har varit oerhört lärorikt att vara anställd. Mycket nytt att sätta sig in i och förhålla sig till, många nya människor och rutiner att lära känna. Å ena sidan en mer låst och styrd tillvaro än vad jag är van vid efter 15 år som egen företagare. Å andra sidan har det varit mycket stimulerande att vara omgiven av kloka kommunikatörskollegor, att inspireras av samt att bolla och diskutera med.

Det finns alltid för- och nackdelar med allt, såklart. Men att kombinera att vara anställd med att driva företag blev inte hållbart i längden, precis som jag misstänkte från början. Därför har jag nu valt att kliva ut från högskolan och fortsätta driva Ordspråk på heltid. Jag kommer att sakna mina kollegor, men jag ser mycket fram emot den frihet det ändå innebär att vara sin egen. Även om den friheten också, såklart, har en baksida.

Tiden och engagemanget att skriva på bloggen och berätta vad jag haft för mig har inte riktigt funnits i höst. En ny kund som jag börjat arbeta med i år är dock Lunds Kommuns Fastighets AB, LKF. Texter till nyhetsbrev och deras kundtidning 72 kvadrat är vad jag gjort åt dem hittills. Mycket roliga uppdrag och trevligt att återknyta kontakten med en kommunikatör som jag senast samarbetade med för sisådär en åtta-tio år sedan.

Hur flyktingsituationen ska fortsätta utvecklas vet ingen. Själv ska jag i vår pröva att engagera mig i Rådrum, en oberoende rådgivarinstans för nyanlända till Sverige, byggt enligt en brittisk modell. Och årets julklapp från Ordspråk går till SOS Barnbyar, som jag stöttat i många år som fadder och som nu är en av många organisationer som arbetar för att föräldralösa barn världen över ska få en så bra barndom och uppväxt som möjligt.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. God jul på er!

Hur synas och varför?

Den omtalade profilbilden. En riktig ”lajk-raket”.

Härom dagen bytte jag ut min privata profilbild på Facebook och fick över 100 likes på bilden. Kanske ingen hög siffra, tycker du, men lite av ett rekord för min del.

Jag har aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, fått så många likes för något inlägg över huvud taget i något social kanal, någonsin. Oavsett om jag skrivit eller delat något som privatperson eller i min roll som företagare/skribent.

Trevligt i och för sig att få uppmärksamhet. Lite smickrande, absolut. Men samtidigt oroväckande. För vad var det med den där vardagliga bilden på mig som fick så många att göra tummen upp? Ovanligt många var också inne och kommenterade bilden.

Alla de gånger jag delat och skrivit om vad jag gör i mitt företag eller delat annat som  jag tror på, vill sprida eller bara berätta om, har jag som sagt aldrig varit i närheten av att få så här många uppåtvända tummar. Är det ens lönt att fortsätta med övriga inlägg frågar jag mig nu därför. Är det ens lönt att ha en Facebook-sida som företagare? Vem bryr sig om den och vad gör den för skillnad, utöver att möjligen stärka mitt varumärke?

Sådana där frågor funderar jag över dessa sommarvarma septemberdagar. Får fortsätta fundera och se vad jag kommer fram till.

Kallt premiärdopp inleder slutspurt

För att kickstarta sommaren gjorde jag i helgen något (för mig) ovanligt: jag tog årets första dopp i ett kallt Östersjön, lördagen den 13 juni. Det var inte varmt (mer än i luften), men jag gjorde det. Jag som i vanliga fall är en badkruka har, efter vårens kallbadande på Malmö kallbadhus, kanske äntligen härdats lite?

Plötsligt tvekade jag inte alls utan gick bara på ut i vattnet, trots att det ilade kallt längs vaderna. Ett snabbt dopp och sen upp igen. Och efteråt är det ju så skönt och så värt besväret…

Kanske var det vad jag behövde för att få lite extra energi inför vårens slutspurt inför semestern? Om två veckor är jag på plats i Almedalen och gör en del skrivuppdrag för Mötesplats Social Innovation, precis som förra året. Ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning. Värme och trängsel är inget jag uppsöker annars om jag inte måste, men nu är det bara att gilla läget. Får en lugn start med drygt en ledig dag på plats i Visby, innan allt drar igång. Sedan väntar två mycket intensiva dygn, innan jag sedan beger mig hemåt igen. Och därefter ska det inte vara mycket kvar att göra innan det är dags för semester.

Har du vägarna förbi Österlen i sommar kan jag inte låta bli att göra lite reklam för Scen Österlens båda föreställningar Jekyll & Hyde samt West Side Story. Närmare 60 barn och ungdomar gör vad de kan för att ge dig sommarens bästa musikal- och teaterupplevelse. Läs mer på deras hemsida, där du också kan boka dina biljetter. Vill du veta mer om Scen Österlen och hur en kväll i salongen kan upplevas kan du läsa den text jag skrev om det förra sommaren, på SeÖsterlen.se

I övrigt: må gott, skynda långsamt, njut av sommaren och gör det som faller dig in!