Om gott skrivande och modet att vänta in rätt känsla

När jag var yngre var jag mer stressad över deadlines. Oroade mig för om och hur jag skulle hinna, om texterna skulle bli bra och så vidare. En av fördelarna med att ha jobbat ett tag är att  man faktiskt lär av vissa misstag och att man blir tryggare i sin yrkesroll.

Jag har också lärt mig att vara snällare mot mig själv och att lyssna lite mer på hur jag mår och om jag är på “skrivhumör” eller inte. Jag vågar numera lägga en text åt sidan om jag inte kommer någon vart, för jag vet att jag snart kommer att få till det. Att bara sitta och stirra på ett blankt word-dokument leder liksom ingen vart.

Därför tillåter jag mig nu, fredag eftermiddag, att lägga undan mitt anteckningsblock, stänga ned Word och tänka att på måndag, eller kanske på söndag kväll, vem vet, då prövar jag igen. Då är jag troligen inte lika trött i kropp och knopp och då skriver jag den här texten på någon timme eller två. Jag oroar mig inte ens för att jag inte kommer att fixa detta, för jag vet att jag gör det. För jag har gjort det förr.

Visst finns det absolut en del  nackdelar med att inte längre vara 25 år. Men det finns definitivt en hel del fördelar; bland annat den att jag lärt känna mig själv bättre och lärt mig lita till min förmåga och min magkänsla. Kanske vågar jag vara lite mer modig och lite mer slarvig. Jag övar mig på att ha modet att invänta rätt känsla, för att i slutänden uppnå gott skrivande. Eller “good writing”, som hon sa Karen Mc Grane, på The Conference i augusti.