Om konsten att vänta och använda tiden

Som skribent hamnar jag ofta i “bakvatten”. Eller kanske kan man snarare beskriva det som att jag trampar vatten. För en lite otålig person som jag är det inget vidare. Det kan till exempel vara så att den person jag bestämt telefonintervju med blir fast i ett möte som drar ut på tiden. Eller, hemska tanke, faktiskt kanske helt sonika glömmer bort att vi har bokat tid för intervju. I det sistnämnda fallet förstår jag att jag inte får något ursäktande samtal eller sms, för det överenskomna var ju liksom bortglömt. I det första fallet, när annat kommer emellan och vår avtalade intervju antingen skjuts upp eller inte alls blir av, förundras jag över hur sällan jag får besked om detta i tid.

Frågan som uppstår i det uppkomna tomrummet, när jag sitter där laddad med block, penna, telefon och har förberett mig för intervju, är: vad gör jag nu, istället? Kommer personen i fråga att snart ringa tillbaka, ja i så fall är det ju inte mycket lönt att påbörja något nytt. Om jag, mot förmodan, bestämmer mig för att ändå påbörja något annat, kan man ge sig på att personen faktiskt hör av sig. Då gäller det att snabbt ställa om, byta arbetsmaterial och köra som planerat.

Hur lång den där “tidsbubblan” ska bli vet jag ju nästan aldrig heller. Vilket påverkar möjligheterna att utnyttja tiden till något vettigt. Så istället gör jag ofta inget alls. Eller försöker lösa korta, snabba administrativa sysslor, ständigt beredd att rycka ut som “intervjuare”. Just nu sitter jag i just ett sånt där hålrum. Ska jag tro att intervjun blir av eller inte? Törs jag planera om nästa intervju eller bara se tiden an? Kanske kan jag rent av få till någon av de nästkommande intervjuerna lite tidigare…

Rätt frustrerande alltihop. Och lite respektlöst kan jag tycka. Mot mig och min tid. Även om jag inte tror att det görs medvetet, så är det liksom så det landar hos mig. Så tittar jag ut genom fönstret, ser vad som händer på min lilla innergård. Och ibland skriver jag ett blogginlägg.