Att möta andra och sig själv

I går satt jag på bussen, på väg mot ett träningspass på Kockum Fritid i Malmö. Efter några hållplatser var det en man som satte sig bredvid mig. Bussen var inte särskilt fullsatt.

Till en början tänkte jag inte mer på detta. Att färdas kollektivt innebär ju trots allt att sitta bredvid andra. Jag sneglar lite på honom och gissar att han inte är på väg till något särskilt. Han verkar inte ha bråttom och har ingen packning med sig. Känner mig inte helt bekväm med att ha honom så nära intill mig, erkänner jag ofrivilligt för mig själv. Jag känner mig inte hotad, men har ändå en känsla av att han medvetet valt att sätta sig bredvid någon. Att han är ute i ett ärende.

Sen inser jag att det är just så det är. Han söker efter någon att prata med. Han är inte av svenskt ursprung och han vill konversera. Till en början pratar vi lite om vädret. Han säger att han tycker det drar kallt när bussdörren öppnas. Så pratar vi lite om solen, avsaknaden av snö och så vidare. Han letar lite efter orden, vill gärna försöka formulera sig rätt, vill gärna prata vidare. Säger att svenska är ett svårt språk, vilket jag säger att jag kan förstå.

Jag plingar för att gå av vid Kockum Fritid och han reser sig upp. För att lämna plats för mig, tror jag. Men det visar sig att han också kliver av. Jag säger hej då och börjar gå åt mitt håll. Då hör jag honom säga: “Finns det ett bibliotek här?” Det gör det ju inte och jag försöker peka och berätta hur han kan komma dit. Jag föreslår att han också skulle kunna gå runt i Västra Hamnen, att där finns kaféer och människor. “Jag vill öva mig att prata svenska”, säger han. Därför är han på väg till biblioteket. Och han föredrar det framför caféer, säger han, eftersom det är gratis att vara på bibliotek.

Han var på fel buss, hade antagligen ingen riktigt aning om var biblioteket låg och ville bara öva sig i att prata svenska. Så enkelt var det och så svårt är det att få kontakt med svenskar och det svenska samhället. Jag känner med honom och inser hur hopplöst svårt det måste vara att försöka navigera sig fram i vår del av världen. Och jag inser samtidigt hur svårt det kan vara att känna sig avslappnad i mötet med främlingar. Jag har honom i tankarna resten av dagen och undrar om han någonsin hittade fram till biblioteket.