”Det är omoraliskt att inte göra något”

IMG_1153

IMG_1151

 

 

 

 

IMG_1152

IMG_1154

 

 

 

 

Den lilla byn Kåbdalis utanför Jokkmokk, skånska Malmö och amerikanska New Orleans är tre platser som format Lina Hedman. Här har hon lärt sig vidden av generositet och att finnas till hands för sina medmänniskor. Att samla ihop kläder och leverera dem till flyktingar på ett transitboende är därför i Linas ögon inte mycket att orda om.

– Jag tycker det är moraliskt fel att inte göra något om du kan. Vi hade bilarna, tiden, resurserna och kläderna. Då går det helt enkelt inte att inte göra något; det hade jag inte orkat med, säger hon.

Det Lina pratar om är den första turen hon gjorde upp till Breanäs Transitboende, i nordöstra Skåne. Hon och en annan tjej körde upp två bilar, till brädden fyllda med framför allt kläder. Helt på eget initiativ, utan ersättning och utan stöd från någon organisation.

Inget av detta hade dock hänt om det inte vore så att Linas mamma behövde låna en toalett när hon i höstas var ute och vandrade på Skåneleden. Alldeles snart återkommer vi till detta, bara lite mer om Lina först.

Vi träffas på den myllrande Kaffebaren vid Möllevångstorget i Malmö. Det är fredag eftermiddag och arbets- och studieveckan håller på att ta slut. Ute på torget håller frukt- och grönsaksförsäljarna på att avsluta dagens försäljning. Lina förstår inte riktigt varför jag tycker hon är modig eller varför hon skulle kunna kallas en vardagshjälte.

Engagerat studentombud
Sist vi sågs, för sådär en sex-sju år sedan, intervjuade jag henne när hon var ny i rollen som studentombud på Malmö högskola. Engagerat förde hon talan för studenterna inom området Teknik och samhälle. Sedan dess har jag följt henne lite på avstånd, mest via Facebook och högskolans webbplats. Under vintern har jag intresserat läst hennes statusuppdateringar om klädinsamling till Breanäs. Nu får hon berätta hur allt drog i gång.

– Mina föräldrar är ofta ute och vandrar på Skåneleden. En gång i höstas var de ute och gick i trakterna runt Sibbhult. Min mamma blev kissnödig och när de mötte en ung tjej frågade mamma om hon kunde få låna hennes toalett. ”Följ med hem till mig”, sa tjejen på engelska och ledde dem fram till Breanäs Transitboende.

Historien slog rot hos Lina, som ganska omgående började fundera: Varför hade den unga tjejen bara en tunn vårjacka på sig? Kunde det vara så att hon inte hade särskilt mycket kläder? Vad skulle Lina i så fall kunna göra för att bidra?

Rensa garderober
– Jag frågade en kompis från Broby, som i sin tur visste att det fanns en tjej som hette Elin som höll på med en insamling av kläder till det här boendet. Jag träffade henne och snart började vi rensa i garderoberna hemma hos mina föräldrar och fler av mina vänner sa att de också kunde bidra. På två veckor hade vi fyllt två bilar som vi körde upp med och sen dess har det rullat på, säger Lina och fortsätter:

– Tre veckor senare var det dags igen. Då hade jag två lager med sopsäckar fyllda med kläder på vårt vardagsrumsgolv. En kompis till mig erbjöd sig att hjälpa mig att köra, så vi körde upp med två bilar till mina föräldrar i Hässleholm. Där lastade vi om och när min väninna Emelie anlände, med en proppfull bil även hon, fick vi låna hennes pojkväns Van, för att få plats med allt.

När jag och Lina träffas har hon redan en femte insamling på gång; nästföljande helg bär det av till Breanäs på nytt. På sin Facebooksida berättar hon att hon ska köra upp och många vänner hör av sig och passerar med kläder, skor, leksaker och hygienartiklar.

Hur kommer det sig att just du gör detta?
– Kanske är det en kombination av att jag har upplevt mycket generositet, framför allt vid mina besök i byn Kåbdalis, där min pappas släkt bor. Här finns en bymentalitet som innebär att det är öppna dörrar och alla håller ett litet getöga på varandra. I Malmö har jag känt mig mer skyddslös, eftersom jag saknat ett sådant skyddsnät.

Lina kommer ursprungligen från Colombia och adopterades som liten bebis av sina föräldrar i Hässleholm. Uppväxten var delvis tuff. Detta att vara bortvald och inte höra till känner hon väl igen.

– Jag blev själv ”utkickad” och fick tidigt lära mig hur det var att inte vara önskad av alla. Det har gjort att jag inte har ett så stort behov av att få ett godkännande från någon när jag tycker att jag vill göra något annorlunda eller nytt; det har helt enkelt gjort mig mer självständig, säger Lina.

Vilka egenskaper uppskattar du hos andra?
Generositet! Att se andra och att vara beredd att sträcka ut en hand och finnas där. Tyvärr är detta inte särskilt vanligt i Sverige. I New Orleans däremot är människor generösa, sociala och kärleksfulla. Samtidigt finns det en stor integritet. För varje gång som jag besöker New Orleans så tar jag med mig en liten bit av staden. I New Orleans får jag uppleva hur det är att gillas.

Lina berättar att hon ser många likheter mellan New Orleans och Malmö, där hon bor. Båda städerna är mixade, där finns fattigdom, städerna är dynamiska och öppna.

När jag ber Lina beskriva sig själv tystnar hon dock.

– Jag är nog svår att sätta ord på. Min pojkvän säger att jag är stark och modig, fast jag vet inte. Han säger också att kärlek i alla dess former och bra samtal gör mig lycklig.

Hur ser en bra dag ut för dig?
– Det behövs väldigt lite för att göra min dag bra. Ett leende eller en kram ger mycket energi. Och kaffe! Kaffe kan vända en dålig dag till en bra. Utmaningar gillar jag också; att lösa problem. Att rensa eller sortera tar en del av min livstid. Jag har till exempel färgordnat alla mina böcker i bokhyllan, säger Lina och skrattar.

Och så säger hon något som trots allt säger mycket om vem hon är:

– Det är bra för mig att hålla mig upptagen med saker. Jag har jävligt mycket gas på min hjärna och jag försöker hitta tekniker för att utjämna det där trycket, för att hitta balans. Jag ger mig gärna in i obalanserade situationer. Om jag kan rätta till något utan att ställa till det för mycket för mig själv, så gör jag det. När något inte stämmer då går jag igång. Som den där tjejen min mamma mötte som bara hade en tunn vårjacka på sig mitt i vintern. Då tänker jag mig in i hennes situation och så går jag i gång och tänker att detta måste lösas!

Och logiskt, eller ologiskt nog, är det lite det här tänkesättet som får henne att trivas så bra i New Orleans:

– Där finns så mycket oordning så att det blir balans. Då kan jag slappna av och ha fokus på det jag har framför mig, för det är inte så mycket som sticker ut. Då kan jag släppa mitt kontrollbehov, säger hon och tillägger:

– I New Orleans trivs jag för att jag är en del av ett sammanhang. Där är jag respekterad fullt ut och upplevs som en hel person; inte en stereotyp invandrare. I New Orleans är bruna, högljudda och kurviga kvinnor normen – där är jag normal!

Hur tänker du om din framtid?
– Min dröm är att bo kvar i Malmö, men arbeta med någon form av samarbetsprojekt mellan Malmö högskola och universitetet i New Orleans, kring epidemiska sjukdomar. Till exempel ett samarbetsprojekt om immunologi. Jag vill bidra med någon form av internationellt perspektiv till studenterna här; veckla upp världen för människor här hemma. Jag är genuint ointresserad av att bli rik. För mig är meningen med livet att ha det bra och att göra bra saker med bra människor.

Vardagshjälte eller inte – Lina Hedman har en förmåga att gå från ord till handling. Hon tvekar inte att hjälpa en medmänniska om hon kan. Och med hjälp av generösa människor och vänner, leenden och kaffe ser hon till att fylla sitt och andras liv med innehåll.

Fakta
Namn: Lina Hedman
Ålder: 32
Gör: Mastersstudent i Biomedicinsk teknologi och metodik
Bor: Vid Möllevångstorget i Malmö