”Vi är ju människor allihop”

IMG_1239Om det finns något hon kan göra åt en situation som engagerar henne, så gör hon det. Helt enkelt för att det är lite av en skyldighet som medmänniska. För två år sedan var Janni Bjödstrup med och startade Soppkök Malmö, som i dagarna firat sitt två-årsjubileum.

– Vi vill uppmärksamma frågan om hemlöshet, sätta igång diskussionen och engagera människor. Men det vi gör är inte välgörenhet, vi vill inte att någon ska bli beroende av oss. Därför har vi valt att servera soppa en gång i månaden, säger Janni när hon förklarar om bakgrunden till Soppkök Malmö.

Två år efter starten kan hon se att det jobb och engagemang hon och många med henne lagt ned gett resultat. Fler och fler kommer till soppköket och frågan om hemlöshet syns och hörs.

– Det pratas mer om hemlöshet i dag. Och vi hoppas att vi varit med och påverkat. Självklart är det inte bara vår förtjänst; detta är något vi gör tillsammans. Men det känns som det går år rätt håll. Det måste det göra!

Att inte ge upp
Det sista uttalandet känns talande för Janni, som jag hann uppfatta henne under den stund vi samtalade. Att ge upp verkar inte vara ett intressant alternativ för henne. När jag frågar henne vad det beror på att just hon är en sådan person som engagerar sig och bryr sig om sina medmänniskor blir svaret en motfråga:

– Varför måste man alltid fråga sig varför? Kanske är det bra att inte fråga. Jag tycker det är en allmän skyldighet som medmänniska att göra något. Vi är ju människor allihop, svårare än så är det inte. Att många inte gör något alls tror jag till viss del beror på okunskap.

Men vi tar det från början. Hur kom det sig att Soppkök Malmö blev en av Jannis hjärtefrågor? Svaret står att finna bland annat i en B-uppsats. Janni läste socialt arbete med inriktning ledarskap och organisation på Högskolan i Halmstad, när hon fick idén att skriva om hemlöshet. Samtidigt överlät Stockholm stad en mobiltelefon och öppnade ett twitter-konto till några hemlösa personer, som Janni började följa.

– Jag fick kontakt med en av de här personerna och åkte upp till Stockholm för att träffa honom. Jag följde honom en hel helg och upptäckte en ny och fantastisk gemenskap. Jag kom i kontakt med Soppkök Stockholm, som i sin tur länkade ihop mig med Douha Mhammad Ali, i Malmö, berättar Janni och fortsätter:

Bestämde oss för att starta
– Douha är uppväxt i Malmö och vi bestämde oss för att bara starta Soppkök Malmö. Hon tyckte absolut vi måste göra något, och så blev det. Den 29 april 2012 stod vi på Möllevångstorget framför statyn och serverade soppa för första gången

Janni, Douha och de andra inom inom Soppkök Malmö möter ofta en tveksamhet till att vara med och engagera sig i deras arbete. Många har fördomar och myterna om vem eller vilka som är hemlösa är många.

– Det är inte bara socialt utslagna människor som är hemlösa. I dag blir det svårare och svårare att komma in på bostadsmarknaden. Har du ingen inkomst så är det kört, likaså om du har en betalningsanmärkning, säger hon.

Janni har själv haft det tufft i perioder av livet och vet hur det känns när människor sviker eller inte hör av sig för att kolla hur man mår.

Alla behöver få höras
– Varenda individ har en historia. Och när du kommer någon nära och upplever någon annans ”aura” så händer något. Alla behöver få höras, alla behöver få kärlek och få visa att de finns. Och ingen har mer rätt än någon annan till detta. Vi har alla samma rättigheter, men ibland undrar jag om det stämmer.

Inför varje månadsslut går ett antal volontärer från Soppkök Malmö runt och sätter upp affischer som påminner om nästa soppkök, med information på en rad olika språk. Varje gång är det en restaurang eller privatpersoner i Malmö som ställer upp och lagar och bjuder på soppa.

– Soppköket har växt något otroligt på de här två åren. Vi är många som lagt mycket tid och engagemang, och ibland frustration, på att få det att fungera. Även om det är slitigt ibland så är det jättekul också och behovet för det vi gör är fortsatt stort, därför fortsätter vi. Vårt soppkök har kommit att bli en mötesplats och en gemenskap.

Jag ber Janni beskriva sig själv och trots det hon berättat om allt hon har på gång, så beskriver hon sig som lugn.

– Jag är lugn, i mig själv. Fast ändå väldigt aktiv! Jag har dock ofta för mycket på gång. Jag kan vara väldigt impulsiv och är orädd, öppen och utåtriktad. Samt ödmjuk, säger hon.

Lugna sinnet
Ibland, när det bara blir för mycket och det inte räcker med de dagliga hundpromenaderna i skogen för att lugna sinnet, så åker Janni och hälsar på sin mamma och barndomsvän, utanför Vetlanda.

– Jo, jag brukar ”gömma mig” ibland. Jag behöver jättemycket ensamhet, vilket man kanskte inte tror när man möter mig. Min man jobbar dag och jag kväll och natt, vilket ger mig en del ensamtid. Jag samlar också kraft i mitt jobb. Jag finner en otrolig frihet i mitt arbete och hämtar mycket energi hos de människor jag möter här. Det ger mig något annat att tänka på och jag trivs jättebra.

Det Janni uppskattar hos andra är engagemang, ärlighet och nyfikenhet. Samt det lilla. Det behöver inte vara så märkvärdigt, kort sagt. Hennes egna förebilder är hennes farmor och mormor, som hon alltid såg upp till som liten.

– Samtidigt sa jag till mig själv att jag aldrig skulle bli som dem. Men de hade en otrolig styrka att hantera och acceptera vardagen som den var. Jag uppskattar också positivitet och tycker inte om negativitet. Trötta människor som inte uppskattar det de har, gör mig ledsen. Då bryter jag ihop lite inombords.

Och vad är din bästa styrka, din största tillgång?
– Hopp tror jag. Hoppet är det sista som lämnar en. Varför ska sjuka människor dö ute i kylan? Vi måste bygga fler billiga lägenheter och det måste vara lättare att komma in på bostadsmarknaden!

Fakta
Namn: Janni Bjödstrup
Ålder: 46
Gör: Arbetar inom hemvården i Helsingborg och skulle på sikt gärna arbeta med hemlösa eller flyktingar även professionellt. ”Jag vill göra något som inte upprätthåller människor i cirklar. Något nytt. Här finns mycket att göra.”
Bor: I Röstånga.