Att färdas i tiden med ordens hjälp

IMG_2419Jul, nyår, mellandagar och trettonhelg går mot sitt slut och arbetsåret 2015 pockar på min uppmärksamhet. Efter två veckors ledighet känns det spännande och bra att ta ny sats. Men hade jag inte fått min vila vet jag inte hur det hade gått. Min hjärna kändes helt urladdad veckan före jul. Några fler texter av vettig kvalitet och med hyfsat innehåll hade det inte gått att författa just då.

I morgon drar allt igång igen och det känns bra.  Med ett alert hjärnkontor och en utvilad kropp hoppas jag kunna börja skriva i morgon igen. Om inte alla delar är med så går det liksom inte att jobba, bara att erkänna.

Under min ledighet har jag bland annat ägnat mig åt att färdas i tiden med ordens och brevens hjälp. Jag har ett antal pärmar sprängfyllda med brev, som jag nu tagit mig tid att gå igenom. För er som undrar: brevskrivning var något som vissa av oss ägnade oss åt innan vi hade tillgång till mail, sms och Facebook .

Jag har en mycket god vän som är fransyska och under en period skrev vi många och långa brev till varandra. De kunde vara allt från två till tio sidor långa och avsändes ibland varje vecka, ibland varannan. I undantagsfall var tredje vecka. Lite som att skriva dagbok, med en tydlig mottagare. Jag kände alla hennes vänner och hela hennes familj och vice versa. Väldigt få förklaringar behövdes alltså, utan det var bara att prata på.

Och oj, som vi pratade och skrev. Om allt och inget. Högt och lågt. Att nu, sådär 25-30 år senare, läsa om alla hennes brev har försatt mig i en konstig känsla. Jag har lever här och nu med min familj på ett plan, men på ett annat plan har jag återupplevt både hennes och mitt liv när vi var 20-30 år gamla. Utöver breven träffades vi varje sommar, så där blir det varje år ett litet uppehåll bland breven och jag får själv försöka fylla i och minnas.

En underbar tidsresa har det varit. Som den bästa spänningsroman, där jag andäktigt vänt blad och letat efter följande brev. I många fall har jag glömt detaljer och tycker det är lika spännande nu som då att läsa om kärleksäventyr och vardagsbestyr. Tänker att jag ska samla alla hennes brev i en särskild pärm (om det räcker med en…) och höra om hon vill läsa dem själv. Vi får se vad hon säger. Slänga dem känns hur som helst inte tänkbart.

Med dagens teknik och digitala kontakt är det inte lika lätt att gå tillbaka i den här typen av långa konversationer. På gott och ont. För min del har julledigheten hur som helst varit en angenäm resa i tiden, till 1980- och 1990-talen. I morgon är det dock åter till 2015 som gäller.