Konsten att överleva vintern

På något sätt så klarar vi det, varje år. Men när vintern väl är över så ställer jag mig alltid frågan: hur överlever vi egentligen från november till februari? Hur klarar vi mörkret, vädret och det liksom tjocka, nedtryckande och råkalla lock som läggs över oss som bor på våra breddgrader? I Skåne, där det oftast inte faller så mycket snö, förminskas vår färgpalett och så långt ögat kan se syns bara grått, brunt och möjligen mörkgrönt.

Så plötsligt, samma förvåning varje år, smyger ljuset sig på. Plötsligt en dag kisar jag mot solen igen och kan sitta på en parkbänk och njuta av lite solvärme under lunchen. Naturen får liv och hoppet återvänder. Och så ställer jag mig den där frågan, igen: hur står vi egentligen ut under årets mörkaste månader?

För mig personligen känns det som att det på något vis rullar rätt så friktionsfritt fram till jul. Oktober ger i bästa fall en del sol, som håller batteriet i gång under november. I december kommer julbelysning som en räddare, allt rullar lite hetsigt mot jul och jag hinner inte riktigt fundera, utan bara utför det som ska göras. Så kommer julen och likt bleka fisar sjunker jag och familjen ned i olika soffhörn. Vi umgås, slappar och går ned i varv. Skönt. Det är dock inte helt otroligt att någon av oss, eller allihop…, blir sjuk och mer sängliggande än vi först önskat.

Men att resa sig efter jul- och nyårsledigheten och inse att det fortfarande är lika mörkt, om inte mörkare eftersom all julbelysning tagits bort, känns ofta som en rejäl käftsmäll. Och räddningen är inte ens inom räckhåll. En hel massa mörka veckor ligger framför mig och jag överväger allvarligt att bege mig till sydligare breddgrader, för gott.

På något vis går det ju. I början av 2017 hade jag mycket jobb och hann inte grubbla så mycket över sakernas och vädrets tillstånd. Och så plötsligt, lika plötsligt varje år, tittar solen fram igen. Plötsligt är det ljust vid frukostbordet. Och så även när jag cyklar hem. Och så kommer sommartiden och ger oss ytterligare kvällsljus och så inser jag att: yes, nu är det över. Nu behöver jag inte kura längre, nu kan jag resa mig upp och blicka mot solen. Sätta mig på balkongen när jag kommer hem efter jobbet och bara andas ut. Och så tänker jag att nu har jag sex, kanske sju i bästa fall, härliga månader framför mig.

Och jo, jag har ätit D-vitamin hela vintern och kanske var det ändå inte den värsta av vintrar. Men ändå. När ljuset återvänder får jag för varje år en allt starkare känsla av att alla nordbor som överlever vintern borde belönas med en guldmedalj. Eller åtminstone med varsin solresa per vinter.