Att ge sig ut på öppet vatten

Att lära sig något nytt eller pröva något man aldrig gjort förut kan vara svårt och utmanande. Och samtidigt kan det vara otroligt roligt.

Jag är kanske inte känd för att vara överdrivet våghalsig eller för att ofta ge mig ut på öppet vatten. Men i vår har jag (i mina ögon) varit modig och gått en kurs i frisim, eller crawl som det också kallas. Sedan dess har jag övat på att förfina mina kunskaper och att bemästra detta simsätt. Vilket sannerligen inte varit det lättaste.

Yrkesmässigt har jag också utmanat mig i vår. Jag har lärt mig att hantera ett program för att kunna sända ut nyhetsbrev och även fördjupat mina kunskaper i WordPress. Inte heller det helt enkelt eller givet alla gånger. Stundtals rent av frustrerande. Dock oändligt mycket enklare än att lära sig crawla, så här i efterhand.

Men allt eftersom som jag lärt mig mer, tvingats fundera ut och lösa saker på egen hand, har jag känt mig nöjd. Ibland nästan löjligt nöjd. Och då tänker jag på både simning och nyvunna insikter om webbpubliceringsverktyg.

När det gäller frisim har det till stor del handlat om att sätta helt nya rörelser på plats och få dem att sjunka in i muskelminnet. Sedan jag som sjuåring huttrande lärde mig simma bröstsim, i en iskall havsvik i norra Bohuslän, har simning för mig varit likställt med att simma bröstsim. (Varför fick vi inte lära oss crawla på 1970-talet?)

Under senare år har jag dock allt oftare sneglat lite avundsjukt på de som crawlat intill mig och förbi mig. Borde inte även jag kunna lära mig detta? Har jag tänkt, medan jag tragglat på med mitt bröstsim.

Samma sak är det med de digitala färdigheterna. Även här har jag under åren sett mer tekniskt duktiga (och ofta yngre) kollegor ta sig förbi mig. Här har jag inte varit lika ivrig att pröva på att lösa saker själv, det ska erkännas. Men i våras var jag så illa tvungen, via ett av mina jobbuppdrag, att lära mig mer än jag gjort tidigare. Vilket tvingade mig att lösa saker på egen hand.

Efter min kurs i frisim har simlivet ändrats radikalt. Utlämnad till mitt öde, oavsett om jag simmat på grunt eller djupt vatten, har jag övat på bäst jag kunnat. Det har varit helt upp till mig själv, min mentala och fysiska förmåga, att lösa min uppgift. Utmanande och nyttigt.

I vår har jag med andra ord upplevt en hel del frustration och i perioder starkt tvivlat på min förmåga att både klara av att få iväg ett nyhetsbrev och att någonsin kunna simma frisim (och i perioder även bröstsim). Via kloka vänner och kollegor har jag dock tagit mig tillbaka, övervunnit hinder, simmat vidare trots motgångar och sega stunder.

Och efter hand har jag insett att jag ju faktiskt kan simma frisim! Kanske inte så långt, kanske inte jättesnyggt och med alldeles rätt teknik i alla lägen. Men jag kan! Och jag kan också sätta ihop ett nyhetsbrev, med både text och bild på rätt ställen och med ett godkänt slutresultat som följd.

Vissa dagar har jag starkt tvivlat på min förmåga. Andra dagar har jag känt mig så gott som oövervinnelig. Den känslan är inte dum alls. Att känna flytet i bassängen eller att ha bemästrat en teknisk klurighet gör att jag växer och känner mig nöjd. Stundtals nästan löjligt nöjd. Och stolt. Så mitt lite förnumstiga råd så här inför stundande sommarsemester är: våga kasta dig ut – det är så värt det!