Möten och samtal att minnas

IMG_2370Likt de flesta av oss händer det ibland att jag funderar över vad jag håller på med. Det är inte så ofta, men det händer. Varför skriver jag? Varför valde jag att starta eget och satsa på att leva på det skrivna ordet?

Härom veckan skulle jag bege mig till Svedala, för att göra två korta intervjuer. Arbetet skulle resultera i två texter i BostadsNytt, Svedalahems nyhetsbrev till sina hyresgäster. I över tio år har jag producerat det här nyhetsbrevet, som är ganska litet till formatet och inte kommer ut mer än tre gånger om året. Och nu stod jag alltså i färd att bege mig till Svedala igen.

Det var en gråmurrig och lite seg novemberdag. Helt ärligt hade jag mest av allt lust att bara kura inomhus hela dagen, men jag begav mig ändå mot mitt första möte: med Marcus som var ventilationstekniker. Att installera fläktar på vindar och dra ned rör till kökskåpor och badrumsventiler, kunde det vara spännande? Tänkte jag i bilen på vägen dit.

Det visade sig att Marcus var en mycket sympatisk person, som på ett utomordentligt bra sätt kunde förklara vad han gjorde och varför. Som tog sig tid och beskrev både sitt uppdrag i det här specifika fallet, branschen som helhet och hur han hamnat i den. Det blev helt enkelt ett väldigt trevligt möte då jag lärde mig mycket nytt och fick insikt i en värld som inte är min.

Därefter bar det av till en av Svedalahems nybyggda fastigheter och ett äldre par som flyttat in på åttonde våningen med hänförande utsikt över slätten. Här blev jag och Svedalahems representant sittande i över en timme. Vi blev bjudna på hembakt kaka och gott kaffe samtidigt som vi fick höra mycket om det nyinflyttade parets liv, anledningarna till flytten samt hur väl de trivdes. Ännu ett intressant vardagsmöte alltså, som jag aldrig fått uppleva om det inte vore för att jag skulle skriva mina texter.

Betydligt gladare än när jag körde hemifrån återvände jag till Malmö efter några timmar. Och jag påmindes om varför jag gillar det jag gör: jag får chans att möta människor jag annars aldrig skulle ha mött, jag får chansen att lära mig mycket nytt och dessutom får jag förmånen att skriva om det jag upplevt. Kan inte bli så mycket bättre, om du frågar mig.

Inga märkvärdigheter: vanliga människor och enkla möten, men samtal som stannar kvar. Samtal om livet här och nu och kunskaper jag inte hade fått om jag suttit ensam på min kammare.

Gårdagen blev ännu ett bra exempel på samma sak. Jag startade med ett frukostmöte där en “kollega” på Mötesplats Social Innovation (en annan av mina uppdragsgivare) berättade om sin nylanserade rapport om Nya finansieringsformer för social innovation. Jag har hjälpt henne att språkgranska och redigera rapporten under hösten och kände mig stolt där jag satt i publiken. Direkt därefter cyklade jag för att vara med och intervjua och filma en kvinna som ledde sitt-zumba för äldre, på ett äldreboende i Malmö. Vilken entreprenör och vilket möte mellan henne och de sittande dansarna. Glad och tårögd cyklade jag därifrån. För att två timmar senare intervjua  en tjej som arbetar på Skånes Stadsmission. De två sistnämnda uppdragen gör jag åt Malmö högskola. Och allt detta på en och samma dag!

Kort sagt: det finns dagar när jag är trött och funderar över vad som drivit mig till att kämpa på i egen regi. Och det finns definitivt andra dagar när jag absolut vet att jag håller på med det roligaste jag vet. Med stor möjlighet att möta människor och lära nya saker. Jag hoppas att du har möjlighet till detsamma?

Tid, tålamod och tillit

tid, talamod och tillitVissa saker måste helt enkelt få ta tid. Vissa av oss är snabba, andra behöver mer tid. Tyvärr finns inte alltid den där tiden eller det tålamod som behövs. Några som ofta kommer i kläm är unga människor med någon form av funktionsnedsättning.

Oavsett om det gäller utbildning eller försöka att ta sig in på arbetsmarknaden kan vägen framåt ofta vara rätt slingrig och svårnavigerad för denna grupp människor. Aldrig så små förändringar kan ge upphov till mycket oro och att pröva på nya saker känns kanske inte alls bekvämt.

I Karlshamns kommun har man under flera år arbetat målmedvetet med att hjälpa just funktionsnedsatta ungdomar att hitta sin plats; allt under projektet Navigatorporten. På uppdrag åt Tranquist Utvärdering fick jag i våras chansen att skriva om projektet, hur det arbetat och hur det gått. Resultatet blev en bok, som precis är tryckt och klar. Jag har skrivit porträtterande texter av några av ungdomarna och beskrivit projektet. Joakim Tranquist har varit redaktör och också skrivit en hel del av bokens texter. Johanna Åkerberg står för den grafiska formen.

Projektet lärde mig mycket och ett av de citat som gjort mest intryck på mig var något som en av ungdomarna sa: “Den bästa känslan är att någon trodde på mig och gav mig ansvar.” Så enkelt, och så svårt, kan det vara.

Här kan du ladda ned boken och läsa mer.

Höst bland entreprenörer och skejtare

IMG_2158Septembersolen fortsätter vara generös och får mig att glömma hur jag frös när jag cyklade till kontoret i förra veckan, då hösten gjorde en av sina första ordentliga framstötar. Nu väljer jag att tänka att det är så soligt som i dag som det ska vara ett tag framöver och att vantarna kan bli kvar ett bra tag till i min jackficka.

min innergård har caféet bytt ägare och dess gäster bytt skepnad. Det är fler skejtare som ramlar in nu, med brädan under armen, löst sittande jeans och kepsen bak och fram. Soft musik ur högtalarna ska locka in människor från gatan och skapa en lite tillbakalutad stämning. Oftast mycket bra musik, men inte alltid på en ljudnivå som underlättar tanke- och skrivarbete framför datorn, om du frågar mig.

Sedan sist har jag redigerat och språkgranskat andras texter, skrivit en del egna, varit på möten, gjort intervjuer och säkert lärt mig ett och annat nytt. De senaste dagarna har det slumpat sig så att jag intervjuat och lyssnat till en rad olika entreprenörer. Bland annat Eva Thuresson som driver Restaurang allé på Österlen, läs om henne här.  Dessutom var jag med och bevakade när Malmö högskola arrangerade sin årliga Entreprenörskapsdag i förra veckan. Det kan du läsa om här.

Det som förenar Eva med de entreprenörer som pratade på Malmö högskolas arrangemang, är att de alla drivs av att förverkliga en idé. Att de brinner för det de håller på med och är beredda att offra mycket för att få göra just det de gör. Tjäna pengar har, för vissa av dem, kommit som en följd av satsningen, men aldrig varit en drivkraft i sig.

Själv tror jag på idén om att jobba lagom mycket och att inte glömma bort att njuta av varje dag. I dag känns det extra lätt, med utblick över en solig innergård.

Att intervjua en journalist

torekullI våras intervjuade jag Bertil Torekull. Nyligen publicerades texten i tidningen Trivsel, som ges ut av fastighetsbolaget Micasa (som äger och förvaltar Stockholms stads omsorgsfastigheter). Bertil Torekull har en lång karriär som journalist, redaktör, publicist och författare bakom sig. Han bor i Brantevik, en by på Österlen i Simrishamns kommun, där jag själv bott året om under nio år och fortfarande har ett hus i.

När intervjun väl var inbokad kände jag först att det skulle bli väldigt spännande att få samtala med Bertil, att få veta mer om hans liv och drivkrafter. Jag läste hans senaste bok “Att dansa med vargar” och läste på om Bertil själv och hans kärriär. Efter ett tag började jag dock känna att jag åtagit mig ett kamikaze-uppdrag. Att intervjua en som inte gjort annat än intervjuat i sitt liv kändes plötsligt inte alls som någon bra idé…

Men det visade sig att jag inte hade något alls att frukta. Bertil hade visserligen, så journalist han är, läst på lite om mig han också. Trots att det inte var han som skulle hålla i pennan den här gången. Men han lät mig helt och hållet styra samtalet och ställde inte ens krav på att få läsa min text. Vilket han dock ändå gjorde, för att jag ville det.

Och hade jag inte rest mig upp och gått efter sådär en två och en halv timme så hade vi kanske suttit där än och pratat. För visst hade han en och annan spännande anekdot att berätta. Och i höst blir han kanske riksdagspolitiker. Som snart 83-åring inleder han kanske en helt ny karriär, den som riksdagsledamot för miljöpartiet.

Åsiktstorg och teater

IMG_1763-634x422Precis hemkommen efter mitt livs första besök i Almedalen känns mitt huvud på samma gång sprängfullt och helt tomt. Ett fullständigt sammelsurium av människor, seminarier, åsikter, rosor, kullerstenar, mingel och trängsel gör en helt utmattad. På samma gång som det är fantastiskt att så många samhällsintresserade människor samlas på samma plats blir det helt hysteriskt.

Jag var på plats för att närvara vid och skriva om några av de events som Mötesplats Social Innovation arrangerat, och sedan skriva om dem till deras webbsida. Ett mingel med stipendieutdelning, två seminarier och ett frukostmöte. De stunder jag inte var aktiv lyssnare eller skribent var min första tanke knappast att besöka någon annans arrangemang. Utan snarare att försöka hitta en tyst och tom plats att försöka bearbeta alla intryck på. Och sådana platser är det inte så gott om i Visby under Almedalsveckan.

Nåväl, det var hur som helst spännande att med egna ögon bevittna denna tillställning. Många härliga möten med allt från  före detta kollegor till före detta universitetslärare livade upp det hela avsevärt. Att bo i studentrum med två kollegor hade också sin charm. Bland det jag lyssnade på och bevakade tyckte jag att det som hände på Folklabbet var mycket spännande. Vill du läsa de texter jag skrivit under veckan hittar du dem här.

Nu försöker jag varva ned, bearbeta och återkomma till verkligheten. Som självklart hela tiden pågått utanför den bubbla som Almedalen är, men som plötsligt känns lika främmande som Almedalen kändes den första dagen. Efter snart ett dygn i Malmö ska jag snart bege mig mot Österlen, för att vara med om premiären på Spring Awakening, i Scen Österlens regi. En av mina absoluta favoritkvällar på året närmar sig. Hur jag känner inför den kvällen kan ni läsa här.

Därefter ska jag sakta men säkert försöka byta ut “arbets-Lotta” mot “semester-Lotta” och försöka gå ned i varv. Ser jag fram emot.

Nu nedladdningsbar i sin helhet

IMG_2518Mina senaste inlägg har handlat om den ABC i Design och Social Innovation som Mötesplats Social Innovation nyligen lanserade. Innan jag släpper den tråden helt vill jag berätta att den från och med i dag finns tillgänglig att ladda ned i sin helhet, som en pdf. Vill du läsa den kan du titta här.

Lanseringsfester har hållits för ovannämnda trycksak, i både Stockholm och Malmö. Den lär också finnas med i Almedalen där Mötesplats Social Innovation, och även jag, kommer att närvara vid ett antal arrangemang om två veckor. Vill du ha ett eget tryckt exemplar kan du höra av dig till mig eller till någon på Mötesplats Social Innovation, så ordnar vi det.

I övrigt gnetar jag på för att om några veckor kunna vara lite ledig. Dagen har hittills ägnats bland annat åt språkgranskning av en uppdragsgivares text och en intervju åt en annan. I morgon planerar jag att skriva några porträtt-texter, till en bok som ska ges ut i höst. Mer om den lite senare.

Lev väl i sommartid.

Design och danskar – en bra kombo

ro1BDcxwSgeafCBi8abF-ZIdmtE4D9g4X75zbmpVvx4,xUWhY6aLp_xRRwbVgrqBefI2ohyWlFVMWkaLkuEm2W8Danmark har en lång designtradition som omfattar allt från formgivning av möbler till att använda tankesättet som metod för samhällsförändringar.

I den ABC i Design och Social Innovation som Mötesplats Social Innovation lanserar på måndag och tisdag har jag bland annat skrivit en text om just detta. I Danmark har en rad kommuner arbetat med design som metod för samhällsförändringar under några år. På central nivå finns Mind Lab, ett designlab som arbetar i och åt tre ministerier samt Odense kommun. Att satsningen är så bred och fått så pass god förankring tror Sune Kjems på Via Design, som är en av dem jag intervjuat, beror på just den danska designtraditionen. Att det fanns ett gott rykte att försvara, så att säga. Och att baskunskapen var god.

Det här kapitlet om dansk design smyglanseras redan i dag, som lite helgläsning inför själva lanseringen. Så, om du inte kan bärga dig till på måndag, finns redan nu chansen att lära lite mer av våra grannar.

Här kan du läsa lite mer om lanseringen och ladda ned kapitlet.

Om att avsluta och gå vidare

IMG_2518Härom veckan intervjuade jag en person som snart ska avsluta sin aktiva yrkeskarriär på Malmö högskola; Björn Fryklund. Han blickade tillbaka på 17 högskoleår och kunde unna sig att summera samt att ge både ris och ros.

Han började sin anställning 1997 med en blyertspenna och ett tomt skrivbord. 17 år senare har han mycket att berätta. Själv började jag frilansa för Malmö högskola våren 2000 och ler åt vissa av hans minnen, eftersom jag under många år arbetade åt just den enhet där han var chef. Läs min text om Björn Fryklund här.

I förra veckan hade jag också glädjen att få hålla en trycksak i handen som jag arbetat med i  flera månader. För mig är detta ofta förknippat med en lite märklig känsla. När alla intervjuer, timmar av skrivjobb och möten plötsligt ligger framför en i form av en liten bok eller trycksak, fylls jag av en slags vemod.

Samtidigt som jag självklart är stolt (och i bästa fall nöjd med resultatet, som i det här fallet), så fylls jag av en slags tomhet. “Jaha, var det så här det blev. Har jag skrivit detta?” Tänker jag, samtidigt som jag bläddrar i trycksaken, som i det läget skulle kunna vara gjord av nästan vem som helst. Bara inte av mig. En distans uppstår.

Efter ett tag kan jag dock plocka fram den igen och ofta känna mig både stolt och nöjd. Även fast det händer att jag fortfarande undrar om det verkligen är jag som skrivit texten. Jag läser trycksaken som om den vore någon annans, men är nöjd med att veta att jag varit med om att ta fram den. Konstigt, det hela. Just den ovan nämnda trycksaken, som syns på bilden först i detta inlägg, kommer jag snart att återkomma till. Den ska lanseras inom kort, och då kommer jag att lägga upp den som en pdf.

Detta med att blicka tillbaka och att avsluta långa projekt är vad det är. Att se tillbaka på en hel yrkeskarriär ger förhoppningsvis inte samma tomhetskänsla som att bläddra i en trycksak.

Tillsammans, mot en hållbar framtid

IMG_2512Under rubriken ”Nya modeller för hållbarhet” arrangerade CSR Forum ett lunchmöte i Malmö den 8 maj. Hur kan såväl företagare som privatpersoner arbeta för att långsiktigt göra mer gott för både människor och miljö samt se till att det blir både hållbart och lönsamt? Kring detta samtalade Åsa Skogström-Feldt (IKEA), Johan Berhin (Green Furniture Sweden) och Michael Aastrup (Desso), följsamt modererade av Wivan-Kristina Sandberg.

Lunchens tre talare har alla på sitt sätt kommit en bra bit på väg när det gäller hållbarhet. De har tagit personlig ställning, vilket lett dem in på de yrkesbanor och jobb de har i dag.

Åsa Skogström-Feldt arbetar på IKEA, där hon leder ett initiativ som utforskar hur IKEA kan samarbeta med sociala entreprenörer i sin produktutveckling.

Johan Berhin är designer och har grundat företaget Green Furniture Sweden och ligger också bakom tävlingen Green Furniture Award. Han har bestämt sig för att göra skillnad för världen med hjälp av möbler.

Michael Aastrup har varit engagerad i European Sustainability Progress Team och The Nordic Partnership, som arbetar med hållbara affärsmodeller inom den industriella sektorn. Nu arbetar han som Norden-Vd på mattillverkaren Desso, som sedan 2008 producerar sina mattor enligt ”Crade-to-cradel-principer” (vilket bland annat innebär en produktion som är giftfri och baserad på grön el). Företaget har integrerat cirkulär ekonomi i företagets affärsmodell.

De tre talarna var överens om att hållbarhetstänkandet i dag kommit en bit på väg i Sverige, men att vi har lite ytterligare att jobba med. Läs mer

”Vi är ju människor allihop”

IMG_1239Om det finns något hon kan göra åt en situation som engagerar henne, så gör hon det. Helt enkelt för att det är lite av en skyldighet som medmänniska. För två år sedan var Janni Bjödstrup med och startade Soppkök Malmö, som i dagarna firat sitt två-årsjubileum.

– Vi vill uppmärksamma frågan om hemlöshet, sätta igång diskussionen och engagera människor. Men det vi gör är inte välgörenhet, vi vill inte att någon ska bli beroende av oss. Därför har vi valt att servera soppa en gång i månaden, säger Janni när hon förklarar om bakgrunden till Soppkök Malmö.

Två år efter starten kan hon se att det jobb och engagemang hon och många med henne lagt ned gett resultat. Fler och fler kommer till soppköket och frågan om hemlöshet syns och hörs.

– Det pratas mer om hemlöshet i dag. Och vi hoppas att vi varit med och påverkat. Självklart är det inte bara vår förtjänst; detta är något vi gör tillsammans. Men det känns som det går år rätt håll. Det måste det göra!

Att inte ge upp
Det sista uttalandet känns talande för Janni, som jag hann uppfatta henne under den stund vi samtalade. Att ge upp verkar inte vara ett intressant alternativ för henne. När jag frågar henne vad det beror på att just hon är en sådan person som engagerar sig och bryr sig om sina medmänniskor blir svaret en motfråga:

– Varför måste man alltid fråga sig varför? Kanske är det bra att inte fråga. Jag tycker det är en allmän skyldighet som medmänniska att göra något. Vi är ju människor allihop, svårare än så är det inte. Att många inte gör något alls tror jag till viss del beror på okunskap.

Men vi tar det från början. Hur kom det sig att Soppkök Malmö blev en av Jannis hjärtefrågor? Svaret står att finna bland annat i en B-uppsats. Janni läste socialt arbete med inriktning ledarskap och organisation på Högskolan i Halmstad, när hon fick idén att skriva om hemlöshet. Samtidigt överlät Stockholm stad en mobiltelefon och öppnade ett twitter-konto till några hemlösa personer, som Janni började följa. Läs mer