Kategoriarkiv: Övrigt

Tid, tålamod och tillit

tid, talamod och tillitVissa saker måste helt enkelt få ta tid. Vissa av oss är snabba, andra behöver mer tid. Tyvärr finns inte alltid den där tiden eller det tålamod som behövs. Några som ofta kommer i kläm är unga människor med någon form av funktionsnedsättning.

Oavsett om det gäller utbildning eller försöka att ta sig in på arbetsmarknaden kan vägen framåt ofta vara rätt slingrig och svårnavigerad för denna grupp människor. Aldrig så små förändringar kan ge upphov till mycket oro och att pröva på nya saker känns kanske inte alls bekvämt.

I Karlshamns kommun har man under flera år arbetat målmedvetet med att hjälpa just funktionsnedsatta ungdomar att hitta sin plats; allt under projektet Navigatorporten. På uppdrag åt Tranquist Utvärdering fick jag i våras chansen att skriva om projektet, hur det arbetat och hur det gått. Resultatet blev en bok, som precis är tryckt och klar. Jag har skrivit porträtterande texter av några av ungdomarna och beskrivit projektet. Joakim Tranquist har varit redaktör och också skrivit en hel del av bokens texter. Johanna Åkerberg står för den grafiska formen.

Projektet lärde mig mycket och ett av de citat som gjort mest intryck på mig var något som en av ungdomarna sa: “Den bästa känslan är att någon trodde på mig och gav mig ansvar.” Så enkelt, och så svårt, kan det vara.

Här kan du ladda ned boken och läsa mer.

Höst bland entreprenörer och skejtare

IMG_2158Septembersolen fortsätter vara generös och får mig att glömma hur jag frös när jag cyklade till kontoret i förra veckan, då hösten gjorde en av sina första ordentliga framstötar. Nu väljer jag att tänka att det är så soligt som i dag som det ska vara ett tag framöver och att vantarna kan bli kvar ett bra tag till i min jackficka.

min innergård har caféet bytt ägare och dess gäster bytt skepnad. Det är fler skejtare som ramlar in nu, med brädan under armen, löst sittande jeans och kepsen bak och fram. Soft musik ur högtalarna ska locka in människor från gatan och skapa en lite tillbakalutad stämning. Oftast mycket bra musik, men inte alltid på en ljudnivå som underlättar tanke- och skrivarbete framför datorn, om du frågar mig.

Sedan sist har jag redigerat och språkgranskat andras texter, skrivit en del egna, varit på möten, gjort intervjuer och säkert lärt mig ett och annat nytt. De senaste dagarna har det slumpat sig så att jag intervjuat och lyssnat till en rad olika entreprenörer. Bland annat Eva Thuresson som driver Restaurang allé på Österlen, läs om henne här.  Dessutom var jag med och bevakade när Malmö högskola arrangerade sin årliga Entreprenörskapsdag i förra veckan. Det kan du läsa om här.

Det som förenar Eva med de entreprenörer som pratade på Malmö högskolas arrangemang, är att de alla drivs av att förverkliga en idé. Att de brinner för det de håller på med och är beredda att offra mycket för att få göra just det de gör. Tjäna pengar har, för vissa av dem, kommit som en följd av satsningen, men aldrig varit en drivkraft i sig.

Själv tror jag på idén om att jobba lagom mycket och att inte glömma bort att njuta av varje dag. I dag känns det extra lätt, med utblick över en solig innergård.

Att intervjua en journalist

torekullI våras intervjuade jag Bertil Torekull. Nyligen publicerades texten i tidningen Trivsel, som ges ut av fastighetsbolaget Micasa (som äger och förvaltar Stockholms stads omsorgsfastigheter). Bertil Torekull har en lång karriär som journalist, redaktör, publicist och författare bakom sig. Han bor i Brantevik, en by på Österlen i Simrishamns kommun, där jag själv bott året om under nio år och fortfarande har ett hus i.

När intervjun väl var inbokad kände jag först att det skulle bli väldigt spännande att få samtala med Bertil, att få veta mer om hans liv och drivkrafter. Jag läste hans senaste bok “Att dansa med vargar” och läste på om Bertil själv och hans kärriär. Efter ett tag började jag dock känna att jag åtagit mig ett kamikaze-uppdrag. Att intervjua en som inte gjort annat än intervjuat i sitt liv kändes plötsligt inte alls som någon bra idé…

Men det visade sig att jag inte hade något alls att frukta. Bertil hade visserligen, så journalist han är, läst på lite om mig han också. Trots att det inte var han som skulle hålla i pennan den här gången. Men han lät mig helt och hållet styra samtalet och ställde inte ens krav på att få läsa min text. Vilket han dock ändå gjorde, för att jag ville det.

Och hade jag inte rest mig upp och gått efter sådär en två och en halv timme så hade vi kanske suttit där än och pratat. För visst hade han en och annan spännande anekdot att berätta. Och i höst blir han kanske riksdagspolitiker. Som snart 83-åring inleder han kanske en helt ny karriär, den som riksdagsledamot för miljöpartiet.

Åsiktstorg och teater

IMG_1763-634x422Precis hemkommen efter mitt livs första besök i Almedalen känns mitt huvud på samma gång sprängfullt och helt tomt. Ett fullständigt sammelsurium av människor, seminarier, åsikter, rosor, kullerstenar, mingel och trängsel gör en helt utmattad. På samma gång som det är fantastiskt att så många samhällsintresserade människor samlas på samma plats blir det helt hysteriskt.

Jag var på plats för att närvara vid och skriva om några av de events som Mötesplats Social Innovation arrangerat, och sedan skriva om dem till deras webbsida. Ett mingel med stipendieutdelning, två seminarier och ett frukostmöte. De stunder jag inte var aktiv lyssnare eller skribent var min första tanke knappast att besöka någon annans arrangemang. Utan snarare att försöka hitta en tyst och tom plats att försöka bearbeta alla intryck på. Och sådana platser är det inte så gott om i Visby under Almedalsveckan.

Nåväl, det var hur som helst spännande att med egna ögon bevittna denna tillställning. Många härliga möten med allt från  före detta kollegor till före detta universitetslärare livade upp det hela avsevärt. Att bo i studentrum med två kollegor hade också sin charm. Bland det jag lyssnade på och bevakade tyckte jag att det som hände på Folklabbet var mycket spännande. Vill du läsa de texter jag skrivit under veckan hittar du dem här.

Nu försöker jag varva ned, bearbeta och återkomma till verkligheten. Som självklart hela tiden pågått utanför den bubbla som Almedalen är, men som plötsligt känns lika främmande som Almedalen kändes den första dagen. Efter snart ett dygn i Malmö ska jag snart bege mig mot Österlen, för att vara med om premiären på Spring Awakening, i Scen Österlens regi. En av mina absoluta favoritkvällar på året närmar sig. Hur jag känner inför den kvällen kan ni läsa här.

Därefter ska jag sakta men säkert försöka byta ut “arbets-Lotta” mot “semester-Lotta” och försöka gå ned i varv. Ser jag fram emot.

Design och danskar – en bra kombo

ro1BDcxwSgeafCBi8abF-ZIdmtE4D9g4X75zbmpVvx4,xUWhY6aLp_xRRwbVgrqBefI2ohyWlFVMWkaLkuEm2W8Danmark har en lång designtradition som omfattar allt från formgivning av möbler till att använda tankesättet som metod för samhällsförändringar.

I den ABC i Design och Social Innovation som Mötesplats Social Innovation lanserar på måndag och tisdag har jag bland annat skrivit en text om just detta. I Danmark har en rad kommuner arbetat med design som metod för samhällsförändringar under några år. På central nivå finns Mind Lab, ett designlab som arbetar i och åt tre ministerier samt Odense kommun. Att satsningen är så bred och fått så pass god förankring tror Sune Kjems på Via Design, som är en av dem jag intervjuat, beror på just den danska designtraditionen. Att det fanns ett gott rykte att försvara, så att säga. Och att baskunskapen var god.

Det här kapitlet om dansk design smyglanseras redan i dag, som lite helgläsning inför själva lanseringen. Så, om du inte kan bärga dig till på måndag, finns redan nu chansen att lära lite mer av våra grannar.

Här kan du läsa lite mer om lanseringen och ladda ned kapitlet.

Om att avsluta och gå vidare

IMG_2518Härom veckan intervjuade jag en person som snart ska avsluta sin aktiva yrkeskarriär på Malmö högskola; Björn Fryklund. Han blickade tillbaka på 17 högskoleår och kunde unna sig att summera samt att ge både ris och ros.

Han började sin anställning 1997 med en blyertspenna och ett tomt skrivbord. 17 år senare har han mycket att berätta. Själv började jag frilansa för Malmö högskola våren 2000 och ler åt vissa av hans minnen, eftersom jag under många år arbetade åt just den enhet där han var chef. Läs min text om Björn Fryklund här.

I förra veckan hade jag också glädjen att få hålla en trycksak i handen som jag arbetat med i  flera månader. För mig är detta ofta förknippat med en lite märklig känsla. När alla intervjuer, timmar av skrivjobb och möten plötsligt ligger framför en i form av en liten bok eller trycksak, fylls jag av en slags vemod.

Samtidigt som jag självklart är stolt (och i bästa fall nöjd med resultatet, som i det här fallet), så fylls jag av en slags tomhet. “Jaha, var det så här det blev. Har jag skrivit detta?” Tänker jag, samtidigt som jag bläddrar i trycksaken, som i det läget skulle kunna vara gjord av nästan vem som helst. Bara inte av mig. En distans uppstår.

Efter ett tag kan jag dock plocka fram den igen och ofta känna mig både stolt och nöjd. Även fast det händer att jag fortfarande undrar om det verkligen är jag som skrivit texten. Jag läser trycksaken som om den vore någon annans, men är nöjd med att veta att jag varit med om att ta fram den. Konstigt, det hela. Just den ovan nämnda trycksaken, som syns på bilden först i detta inlägg, kommer jag snart att återkomma till. Den ska lanseras inom kort, och då kommer jag att lägga upp den som en pdf.

Detta med att blicka tillbaka och att avsluta långa projekt är vad det är. Att se tillbaka på en hel yrkeskarriär ger förhoppningsvis inte samma tomhetskänsla som att bläddra i en trycksak.

”Vi är ju människor allihop”

IMG_1239Om det finns något hon kan göra åt en situation som engagerar henne, så gör hon det. Helt enkelt för att det är lite av en skyldighet som medmänniska. För två år sedan var Janni Bjödstrup med och startade Soppkök Malmö, som i dagarna firat sitt två-årsjubileum.

– Vi vill uppmärksamma frågan om hemlöshet, sätta igång diskussionen och engagera människor. Men det vi gör är inte välgörenhet, vi vill inte att någon ska bli beroende av oss. Därför har vi valt att servera soppa en gång i månaden, säger Janni när hon förklarar om bakgrunden till Soppkök Malmö.

Två år efter starten kan hon se att det jobb och engagemang hon och många med henne lagt ned gett resultat. Fler och fler kommer till soppköket och frågan om hemlöshet syns och hörs.

– Det pratas mer om hemlöshet i dag. Och vi hoppas att vi varit med och påverkat. Självklart är det inte bara vår förtjänst; detta är något vi gör tillsammans. Men det känns som det går år rätt håll. Det måste det göra!

Att inte ge upp
Det sista uttalandet känns talande för Janni, som jag hann uppfatta henne under den stund vi samtalade. Att ge upp verkar inte vara ett intressant alternativ för henne. När jag frågar henne vad det beror på att just hon är en sådan person som engagerar sig och bryr sig om sina medmänniskor blir svaret en motfråga:

– Varför måste man alltid fråga sig varför? Kanske är det bra att inte fråga. Jag tycker det är en allmän skyldighet som medmänniska att göra något. Vi är ju människor allihop, svårare än så är det inte. Att många inte gör något alls tror jag till viss del beror på okunskap.

Men vi tar det från början. Hur kom det sig att Soppkök Malmö blev en av Jannis hjärtefrågor? Svaret står att finna bland annat i en B-uppsats. Janni läste socialt arbete med inriktning ledarskap och organisation på Högskolan i Halmstad, när hon fick idén att skriva om hemlöshet. Samtidigt överlät Stockholm stad en mobiltelefon och öppnade ett twitter-konto till några hemlösa personer, som Janni började följa. Läs mer

På min gård i stan

IMG_2092Jag har skrivit om den förut, innergården utanför mitt kontorsfönster. Men den tål att skrivas om på nytt. Den ger mig daglig inspiration och lust att veta mer om de människor jag ser. Gården befolkas av kafébesökare, kunder på väg till vintagebutiken, pausande (och ofta rökande) byggnadsarbetare och så vi som jobbar här som ibland är ute och luftar oss.

Just nu skiner solen, SMHI har sedan igår konstaterat att nu är det sommar i Skåne och björkarnas blad på gården intill är helt utslagna. Kafégästernas sorl och skratt når upp till mitt fönster och nyss lockades jag att ta med mitt kaffeglas ut i solen. För en stund blev jag sittande på den nybyggda bänken (skapad av tjocka takbjälkar från den pågående fastighetsrenoveringen). Här lapade jag sol, njöt av mitt kaffe och passade på att betrakta mina medgårdsmänniskor på närmare håll.

Två killar, typ hipsters i 30-års åldern, dyker upp och öppnar eftermiddagens första öl, som de plockar upp från sina kassar från Systembolaget. En tidig start på helgen tar sin början. Kontorskollegor intar sin lunch i solen vid ett bord, kafégäster avnjuter gott te vid ett annat. Ett ungt par kommer in på gården, ser sig om, ler och lämnar oss lika snabbt som de kom.

Det går verkligen att fantisera om allt och alla. Vart kommer dessa människor från och vart är de på väg?

De som städar på vårt kontor glömde under helgen en papperslapp med priser på gravstenar i olika utföranden. Sånt sätter i gång min fantasi om något. Glömda handlingslappar i mataffären likaså. Vem har skrivit detta och varför? Hur ser de ut, vad tänker de och vad vill de? Så börjar det och sedan vet man aldrig vart det slutar.

Jag älskar att tjuvlyssna, spana på människor, fundera över vilka de är och börja skapa historier. Med ett stort fönster mot gården är mitt skrivbord med andra ord perfekt placerat.

Att möta andra och sig själv

I går satt jag på bussen, på väg mot ett träningspass på Kockum Fritid i Malmö. Efter några hållplatser var det en man som satte sig bredvid mig. Bussen var inte särskilt fullsatt.

Till en början tänkte jag inte mer på detta. Att färdas kollektivt innebär ju trots allt att sitta bredvid andra. Jag sneglar lite på honom och gissar att han inte är på väg till något särskilt. Han verkar inte ha bråttom och har ingen packning med sig. Känner mig inte helt bekväm med att ha honom så nära intill mig, erkänner jag ofrivilligt för mig själv. Jag känner mig inte hotad, men har ändå en känsla av att han medvetet valt att sätta sig bredvid någon. Att han är ute i ett ärende.

Sen inser jag att det är just så det är. Han söker efter någon att prata med. Han är inte av svenskt ursprung och han vill konversera. Till en början pratar vi lite om vädret. Han säger att han tycker det drar kallt när bussdörren öppnas. Så pratar vi lite om solen, avsaknaden av snö och så vidare. Han letar lite efter orden, vill gärna försöka formulera sig rätt, vill gärna prata vidare. Säger att svenska är ett svårt språk, vilket jag säger att jag kan förstå.

Jag plingar för att gå av vid Kockum Fritid och han reser sig upp. För att lämna plats för mig, tror jag. Men det visar sig att han också kliver av. Jag säger hej då och börjar gå åt mitt håll. Då hör jag honom säga: “Finns det ett bibliotek här?” Det gör det ju inte och jag försöker peka och berätta hur han kan komma dit. Jag föreslår att han också skulle kunna gå runt i Västra Hamnen, att där finns kaféer och människor. “Jag vill öva mig att prata svenska”, säger han. Därför är han på väg till biblioteket. Och han föredrar det framför caféer, säger han, eftersom det är gratis att vara på bibliotek.

Han var på fel buss, hade antagligen ingen riktigt aning om var biblioteket låg och ville bara öva sig i att prata svenska. Så enkelt var det och så svårt är det att få kontakt med svenskar och det svenska samhället. Jag känner med honom och inser hur hopplöst svårt det måste vara att försöka navigera sig fram i vår del av världen. Och jag inser samtidigt hur svårt det kan vara att känna sig avslappnad i mötet med främlingar. Jag har honom i tankarna resten av dagen och undrar om han någonsin hittade fram till biblioteket.

”Det är omoraliskt att inte göra något”

IMG_1153

IMG_1151

 

 

 

 

IMG_1152

IMG_1154

 

 

 

 

Den lilla byn Kåbdalis utanför Jokkmokk, skånska Malmö och amerikanska New Orleans är tre platser som format Lina Hedman. Här har hon lärt sig vidden av generositet och att finnas till hands för sina medmänniskor. Att samla ihop kläder och leverera dem till flyktingar på ett transitboende är därför i Linas ögon inte mycket att orda om.

– Jag tycker det är moraliskt fel att inte göra något om du kan. Vi hade bilarna, tiden, resurserna och kläderna. Då går det helt enkelt inte att inte göra något; det hade jag inte orkat med, säger hon.

Det Lina pratar om är den första turen hon gjorde upp till Breanäs Transitboende, i nordöstra Skåne. Hon och en annan tjej körde upp två bilar, till brädden fyllda med framför allt kläder. Helt på eget initiativ, utan ersättning och utan stöd från någon organisation.

Inget av detta hade dock hänt om det inte vore så att Linas mamma behövde låna en toalett när hon i höstas var ute och vandrade på Skåneleden. Alldeles snart återkommer vi till detta, bara lite mer om Lina först.

Vi träffas på den myllrande Kaffebaren vid Möllevångstorget i Malmö. Det är fredag eftermiddag och arbets- och studieveckan håller på att ta slut. Ute på torget håller frukt- och grönsaksförsäljarna på att avsluta dagens försäljning. Lina förstår inte riktigt varför jag tycker hon är modig eller varför hon skulle kunna kallas en vardagshjälte.

Engagerat studentombud
Sist vi sågs, för sådär en sex-sju år sedan, intervjuade jag henne när hon var ny i rollen som studentombud på Malmö högskola. Engagerat förde hon talan för studenterna inom området Teknik och samhälle. Sedan dess har jag följt henne lite på avstånd, mest via Facebook och högskolans webbplats. Under vintern har jag intresserat läst hennes statusuppdateringar om klädinsamling till Breanäs. Nu får hon berätta hur allt drog i gång.

– Mina föräldrar är ofta ute och vandrar på Skåneleden. En gång i höstas var de ute och gick i trakterna runt Sibbhult. Min mamma blev kissnödig och när de mötte en ung tjej frågade mamma om hon kunde få låna hennes toalett. ”Följ med hem till mig”, sa tjejen på engelska och ledde dem fram till Breanäs Transitboende. Läs mer