Kategoriarkiv: Gott skrivande

En annorlunda höst

banner-360x360Det här har varit en höst som inte varit som andra höstar, på många olika vis. På ett större plan har Europa, Sverige och i högsta grad Malmö (där jag bor) präglats av de många flyktingar som tagit sig hit. För egen del har jag i höst provat på att vara anställd, på kommunikationsavdelningen på Malmö högskola, parallellt med att jag drivit Ordspråk.

Hösten är knappt slut så det känns för tidigt att summera och riktigt se vad den gett mig. Men det har varit oerhört lärorikt att vara anställd. Mycket nytt att sätta sig in i och förhålla sig till, många nya människor och rutiner att lära känna. Å ena sidan en mer låst och styrd tillvaro än vad jag är van vid efter 15 år som egen företagare. Å andra sidan har det varit mycket stimulerande att vara omgiven av kloka kommunikatörskollegor, att inspireras av samt att bolla och diskutera med.

Det finns alltid för- och nackdelar med allt, såklart. Men att kombinera att vara anställd med att driva företag blev inte hållbart i längden, precis som jag misstänkte från början. Därför har jag nu valt att kliva ut från högskolan och fortsätta driva Ordspråk på heltid. Jag kommer att sakna mina kollegor, men jag ser mycket fram emot den frihet det ändå innebär att vara sin egen. Även om den friheten också, såklart, har en baksida.

IMG_5208Tiden och engagemanget att skriva på bloggen och berätta vad jag haft för mig har inte riktigt funnits i höst. En ny kund som jag börjat arbeta med i år är dock Lunds Kommuns Fastighets AB, LKF. Texter till nyhetsbrev och deras kundtidning 72 kvadrat är vad jag gjort åt dem hittills. Mycket roliga uppdrag och trevligt att återknyta kontakten med en kommunikatör som jag senast samarbetade med för sisådär en åtta-tio år sedan.

Hur flyktingsituationen ska fortsätta utvecklas vet ingen. Själv ska jag i vår pröva att engagera mig i Rådrum, en oberoende rådgivarinstans för nyanlända till Sverige, byggt enligt en brittisk modell. Och årets julklapp från Ordspråk går till SOS Barnbyar, som jag stöttat i många år som fadder och som nu är en av många organisationer som arbetar för att föräldralösa barn världen över ska få en så bra barndom och uppväxt som möjligt.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. God jul på er!

Så lätt men ändå så svårt

IMG_3743En intensiv arbetsperiod är till ända. Sedan någon gång i oktober har jag haft många uppdrag, av olika storlek, som hållit mig mer än sysselsatt. Så plötsligt rullar de en efter en i mål. Mot formgivare, tryckerier och webbproducenter. Och den berömda tomheten slår till igen. Vad gör jag nu?

Frilansarens eviga dilemma, att pendla mellan väldigt mycket jobb och ibland lägre beläggning är svårt att vänja sig vid. Jag tänker och hör mig själv säga att jag har vant mig vid det, men faktum är att jag inte alltid hanterar det bra.

Som till exempel i dag. Istället för att faktiskt ta en dag ledigt så tar jag mig ändå till kontoret. Gör det som behöver göras och är ganska snabbt klar med det. Tittar längtansfullt ut på solen och vårvädret och tar mig faktiskt ut på en förmiddagspromenad. Tillbaka in igen och lite jobb till. Och så är jag snart lika rastlös igen. Vad nu, liksom?

Varför går jag inte hem eller ut? Det vore ju klart bättre än att fundera över vad jag borde göra för att dra igång ett nytt uppdrag, kontakta en befintlig kund eller kanske söka upp en ny presumtiv sådan?

Varför jag inte gör det? För att ja, en vet ju aldrig. Det skulle ju kunna hända något. Det där korrekturet vi väntar på kanske kommer så snart jag kliver ut genom kontorsdörren. Eller jag kanske missar något annat spännande om jag inte hela tiden är beredd? Fast innerst inne är det självklart inte så, jag vet ju det. I morgon unnar jag mig kanske i alla fall halva dagen ledigt. Och efter påsk, när det kanske är full rulle igen och jag knappt hinner andas, än mindre fundera över något annat att göra än det jag verkligen måste, så kommer jag att ångra att jag inte tog mer ledigt när jag kunde.

För hur svårt kan det vara? Att faktiskt vila när det går och satsa när det behövs. Jag bara frågar.

Att våga pröva nytt

kallisDet här året har jag gjort något jag länge tänkt och sagt att jag ska pröva, men hittills inte vågat eller kommit mig för att göra: jag har vinterbadat. Jag som annars är en badkruka och inte är känd för att doppa mig om inte vattentemperaturen i alla fall närmar sig 20 grader. Nu har jag, flera gånger, frivilligt doppat min kropp i havsvatten som inte varit stort mycket varmare än 1 eller 2 grader. Och jag gillar det, verkligen. Till och med otippat mycket. Som det kan bli.

Tricket bakom att ta sig ned i det kalla havet är att först bada bastu. När kroppen är tillräckligt uppvärmd så lockas du ned för badstegen i det kalla vattnet och, vips, så har du doppat dig. Vi talar inte om några längre simturer. Vi talar knappt ens om någon längre tid i vattnet alls. Vi talar om att doppa sig, inget mer. Men det är mycket nog om ni frågar mig.

Känslan efteråt, när du stiger (eller småspringer) upp för badtrappan, är obeskrivlig. Kroppen är både varm och kall samtidigt och där står du: naken eller invirad i en handduk. Utomhus, på ett vackert kallbadhus i Malmö. Temperaturskillnaden mellan hav och luft är inte så stor och det ångar om kroppen.

Så är det tid att gå in i bastun på nytt. I en dambastu fylld av kvinnor i alla åldrar, alla lika modiga. Vissa mycket erfarna kallbadare, andra noviser som jag. Och efter en stund börjar det bli väl varmt i bastun och så är det tid att gå ut och doppa sig igen. Och så där håller det på. Vid mitt första besök doppade jag mig tre gånger i havet, vid besök nummer två blev det fyra dopp.

Och efteråt, efter det sista doppet och efterföljande dusch, är känslan än en gång obeskrivligt skön. Utöver att du känner dig varm, skön och avslappnad så är huden lenare än någonsin förr. Utan att du smort in dig alls. Att fika eller äta något efteråt rekommenderas varmt. Och att återvända för fler bad känns oundvikligt.

Varför har jag inte gjort detta tidigare undrar du kanske? Jag frågar mig nämligen själv just detta. Och ja, jag har inget riktigt bra svar faktiskt. Vanans makt är stor och att bryta invanda rutiner och plötsligt göra något du inte brukar är inte så lätt. Just nu är jag oerhört glad att jag vågade prova kallbad. Undrar vad jag ska testa härnäst?

Att färdas i tiden med ordens hjälp

IMG_2419Jul, nyår, mellandagar och trettonhelg går mot sitt slut och arbetsåret 2015 pockar på min uppmärksamhet. Efter två veckors ledighet känns det spännande och bra att ta ny sats. Men hade jag inte fått min vila vet jag inte hur det hade gått. Min hjärna kändes helt urladdad veckan före jul. Några fler texter av vettig kvalitet och med hyfsat innehåll hade det inte gått att författa just då.

I morgon drar allt igång igen och det känns bra.  Med ett alert hjärnkontor och en utvilad kropp hoppas jag kunna börja skriva i morgon igen. Om inte alla delar är med så går det liksom inte att jobba, bara att erkänna.

Under min ledighet har jag bland annat ägnat mig åt att färdas i tiden med ordens och brevens hjälp. Jag har ett antal pärmar sprängfyllda med brev, som jag nu tagit mig tid att gå igenom. För er som undrar: brevskrivning var något som vissa av oss ägnade oss åt innan vi hade tillgång till mail, sms och Facebook .

Jag har en mycket god vän som är fransyska och under en period skrev vi många och långa brev till varandra. De kunde vara allt från två till tio sidor långa och avsändes ibland varje vecka, ibland varannan. I undantagsfall var tredje vecka. Lite som att skriva dagbok, med en tydlig mottagare. Jag kände alla hennes vänner och hela hennes familj och vice versa. Väldigt få förklaringar behövdes alltså, utan det var bara att prata på.

Och oj, som vi pratade och skrev. Om allt och inget. Högt och lågt. Att nu, sådär 25-30 år senare, läsa om alla hennes brev har försatt mig i en konstig känsla. Jag har lever här och nu med min familj på ett plan, men på ett annat plan har jag återupplevt både hennes och mitt liv när vi var 20-30 år gamla. Utöver breven träffades vi varje sommar, så där blir det varje år ett litet uppehåll bland breven och jag får själv försöka fylla i och minnas.

En underbar tidsresa har det varit. Som den bästa spänningsroman, där jag andäktigt vänt blad och letat efter följande brev. I många fall har jag glömt detaljer och tycker det är lika spännande nu som då att läsa om kärleksäventyr och vardagsbestyr. Tänker att jag ska samla alla hennes brev i en särskild pärm (om det räcker med en…) och höra om hon vill läsa dem själv. Vi får se vad hon säger. Slänga dem känns hur som helst inte tänkbart.

Med dagens teknik och digitala kontakt är det inte lika lätt att gå tillbaka i den här typen av långa konversationer. På gott och ont. För min del har julledigheten hur som helst varit en angenäm resa i tiden, till 1980- och 1990-talen. I morgon är det dock åter till 2015 som gäller.

Att intervjua en journalist

torekullI våras intervjuade jag Bertil Torekull. Nyligen publicerades texten i tidningen Trivsel, som ges ut av fastighetsbolaget Micasa (som äger och förvaltar Stockholms stads omsorgsfastigheter). Bertil Torekull har en lång karriär som journalist, redaktör, publicist och författare bakom sig. Han bor i Brantevik, en by på Österlen i Simrishamns kommun, där jag själv bott året om under nio år och fortfarande har ett hus i.

När intervjun väl var inbokad kände jag först att det skulle bli väldigt spännande att få samtala med Bertil, att få veta mer om hans liv och drivkrafter. Jag läste hans senaste bok “Att dansa med vargar” och läste på om Bertil själv och hans kärriär. Efter ett tag började jag dock känna att jag åtagit mig ett kamikaze-uppdrag. Att intervjua en som inte gjort annat än intervjuat i sitt liv kändes plötsligt inte alls som någon bra idé…

Men det visade sig att jag inte hade något alls att frukta. Bertil hade visserligen, så journalist han är, läst på lite om mig han också. Trots att det inte var han som skulle hålla i pennan den här gången. Men han lät mig helt och hållet styra samtalet och ställde inte ens krav på att få läsa min text. Vilket han dock ändå gjorde, för att jag ville det.

Och hade jag inte rest mig upp och gått efter sådär en två och en halv timme så hade vi kanske suttit där än och pratat. För visst hade han en och annan spännande anekdot att berätta. Och i höst blir han kanske riksdagspolitiker. Som snart 83-åring inleder han kanske en helt ny karriär, den som riksdagsledamot för miljöpartiet.

Om gott skrivande, förkortningar och att bli förstådd

I mina skrivande uppdrag får jag då och då i uppgift att redigera eller språkgranska andras texter. Ett lika roligt som delikat uppdrag. För vad menar uppdragsgivaren, egentligen? Att jag ska ”språktvätta” texten så att den är språkligt korrekt? Eller att jag även får formulera om meningar, flytta på stycken eller kanske rentav stryka bort vissa delar av texten?

Oftast har den som ger uppdraget inga riktigt bra svar att ge mig när jag ställer den typen av frågor. För så långt har de inte riktigt tänkt, ännu. De vet bara att de inte tycker texten håller som den ser ut och att de därför ber mig se över den.

Om ursprungsförfattaren ska stå kvar som skribent/författare känner jag att jag inte kan gå hur hårt åt uppdraget som helst. Texten ska ju inte signeras av mig och jag vill att skribentens ton ska gå att känna igen. Om texten är mer anonym och avsändaren inte är lika synlig ger det mig mer fria händer.

Ibland är problemet att språket i texten som ska redigeras är för byråkratiskt, ibland kanske för akademiskt. Bedömningar gjorda utifrån vilken målgrupp du skriver för. Från en byråkrat till en annan är det möjligen ok att använda passiva och långa satser, gärna med många bisatser. Men ska den bli förstådd av fler är det läge att tänka till.

Vilka språkfrågor är de svåraste som du ser det? Vilka hinder stannar du oftast vid och behöver rådfråga någon annan om? Hör gärna av dig så hoppas jag kunna lösa detta tillsammans med dig. För att sparka igång språkdiskussionen börjar jag med något som jag ofta snubblar över, nämligen förkortningar. Läs mer

Om gott skrivande och modet att vänta in rätt känsla

När jag var yngre var jag mer stressad över deadlines. Oroade mig för om och hur jag skulle hinna, om texterna skulle bli bra och så vidare. En av fördelarna med att ha jobbat ett tag är att  man faktiskt lär av vissa misstag och att man blir tryggare i sin yrkesroll.

Jag har också lärt mig att vara snällare mot mig själv och att lyssna lite mer på hur jag mår och om jag är på “skrivhumör” eller inte. Jag vågar numera lägga en text åt sidan om jag inte kommer någon vart, för jag vet att jag snart kommer att få till det. Att bara sitta och stirra på ett blankt word-dokument leder liksom ingen vart.

Därför tillåter jag mig nu, fredag eftermiddag, att lägga undan mitt anteckningsblock, stänga ned Word och tänka att på måndag, eller kanske på söndag kväll, vem vet, då prövar jag igen. Då är jag troligen inte lika trött i kropp och knopp och då skriver jag den här texten på någon timme eller två. Jag oroar mig inte ens för att jag inte kommer att fixa detta, för jag vet att jag gör det. För jag har gjort det förr.

Visst finns det absolut en del  nackdelar med att inte längre vara 25 år. Men det finns definitivt en hel del fördelar; bland annat den att jag lärt känna mig själv bättre och lärt mig lita till min förmåga och min magkänsla. Kanske vågar jag vara lite mer modig och lite mer slarvig. Jag övar mig på att ha modet att invänta rätt känsla, för att i slutänden uppnå gott skrivande. Eller “good writing”, som hon sa Karen Mc Grane, på The Conference i augusti.

Vad är egentligen “good writing”?

I mitt förra inlägg skrev jag om “good writing”.  Att det inför framtida webbsidor var gott innehåll och välskrivna texter som gällde. Det gladde ju mig som skribent, när jag satt och lyssnade på Karen Mc Grane på The Conference. Sedan dess har jag klurat på detta och funderat mycket över vad som egentligen är gott skrivande och bra texter. Plötsligt blev jag självkritisk och kände kraven växa på mina axlar. Inte ett enda blogginlägg sedan dess talar kanske sitt tydliga språk…

Parallellt med dessa grubblerier har jag skrivit, skrivit och skrivit. I stora drag har jag ägnat september månad åt att intervjua 17 vd:ar, marknadschefer och CSR-chefer om CSR och hållbarhet. Mycket spännande samtal som sedan resulterat i 17 texter. Som i sin tur ska ligga till grund för ett rundabords-samtal med näringsminister Annie Lööf den 9 oktober. Här ska jag vara med och dokumentera, för att därefter komplettera den framtidsspaning kring de här frågorna som Mötesplats Social Innovation fått i uppdrag att ta fram. Jag tackar ödmjukast för att jag får vara med på denna intressanta resa. Läs mer

“There is just good writing.”

För två veckor sedan var jag, och många med mig, på The Conference – Media Evolutions årliga konferens för media- och kommunikationsbranschen. I Malmö. Bland mycket annat matnyttigt fastnade jag för något Karen Mc Grane sa om framtida webbplatser. Hon menade att vi i dag och framåt inte har en aning om hur vi blir lästa. Du har ingen aning om det du skrivit och producerat blir läst via mobil, läsplatta eller datorskärm av varierande storlek och fabrikat.

Allt fler människor tar till sig nätburen information via mobilen. Att ha tillgång till fast bredband  är inte allom givet. Apropå detta sa Karen Mc Grane: “You don’t get to decide which device people use to access your website. There is no such thing as writing for mobile. There is just good writing and good content”.

Tröstens ord för en skribent. Vill du lyssna till hela Karens föreläsning eller någon annan av de andra kloka talarna så finns det goda möjligheter till det här.